En mycket stor andel av de dryga 6000 personer som dött av corona i Sverige var äldre som bodde på särskilda boenden. Personal på golvet larmade om omfattande smittspridning vågade inte öppet kritisera sina chefer av rädsla för att bli av med jobbet. Hade omsorgen varit en plats utan tystnadskultur hade betydligt färre personer dött.

Det var inte brister i kunskap hos personalen som ledde till massdöd i corona på olika äldreboenden runt om i framförallt Stockholmstrakten i våras. Kunskapen fanns, men användes inte. Kunskapen fanns, men anställda vågade inte föra fram kunskapen eftersom det då per automatik inneburit att riskerade jobbet. Detta visar en undersökning som Sveriges Radios Ekoredaktion gjort:

”Ekot har gått igenom alla klagomål och en stor del av tipsen som kommit in till IVO under våren och sommaren. I början av pandemin larmar personer som säger sig arbeta på specifika boenden. Många ärenden handlar om att arbetsledningen inte tagit smittspridningen på allvar, bland annat genom att inte skilja sjuka från friska, misstänkt smittade har inte isolerats förrän provsvar kommit.

Flera vittnar om att de försökt att påtala bristerna för ledningen, utan resultat och en del har upplevt att äldreboenden försökt mörka hur allvarlig situationen egentligen var. Många som anmäler gör det anonymt och bland dem som Ekot ändå får kontakt med är det få som vågar prata.”. ”Många uppmanar IVO att göra inspektioner på deras arbetsplatser. Tipsen och klagomålen kommer från hela landet, men de allra flesta rör våra storstadsregioner. En person i Västsverige skriver:

“Det pågår en mänsklig tragedi i det tysta! Vi har blivit lämnade åt vårt öde, både boende och personal. De som fortfarande arbetar går från smittade avdelningar till friska. Ingen hänsyn till risk för spridning… Locket på. Ingen får lämna information till varken boende eller anhöriga”.
– Personal sprang mellan avdelningarna och oroliga demenssjuka som gick fram och tillbaka, det var fullständigt kaos, det säger undersköterskan Birgitta.
Hon är en av dem som tycker att man på hennes arbetsplats tidigare borde insett att det var viktigt att skilja sjuka från smittade.– När man kom och bad om skyddskläder fick man två munskydd att dela på, handspriten fylldes på, men ingenting annat, fortsätter hon.

”Åsa Furén-Thulin, chef för socialtjänsten på Sveriges kommuner och regioner menar att situationen på äldreboenden nu ser helt annorlunda ut, att man lärt sig mycket och att cheferna också hade det väldigt tufft under den här perioden.

– Jag tänker på den enorma frustration och smärta och vad jobbigt det måste ha varit både för chefer och medarbetare och framförallt för brukare också. Det har varit en sån tuff resa men jag tror att mycket av det här handlar om okunskap och förtvivlan och att inte räcka till. Jag tror att kommer det en andra våg så kommer vi att stå mycket mycket stadigare, säger hon.”

In absurdum fortsätter alltså höga företrädare för huvudmännen att hävda att det stora antalet döda och frustrationen hos personalen att inte bli lyssnade på när de försökte förmedla kunskap till sina chefer handlade om ”okunskap och förtvivlan och att inte räcka till.”

Under lång tid har kommunerna omvandlats till att se på sig själva som företag eller koncerner. Personal som arbetar i dessa ”koncerner” förväntas vara lojala med sin arbetsgivare och sina chefer. Är man inte det åker man. Ansvaret gentemot medborgarna i kommunerna har tagits bort från de som arbetar. Ansvaret att jobba patientsäkert och enligt gällande lagar och förordningar väger lätt mot lojalitetskraven från överheten i den egna organisationen. Dessutom är risken för att bli kritiserad för vanvård och vållande till annans död i vården och omsorgen mikroskopisk. I takt med detta har tystnadskulturen spritt sig.

Om detta talar högsta chefen på lobbyorganisationen SKR intet i reportaget. Det är talande. En talande tystnad. Tystnad högst upp som sprider sig längst ner. Det var tystnaden som dödade – inte coronan i sig.

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029