Nettan berättar om när hon blev hemlös och vad hon kände, vilka tankar hon hade under den tiden, maktlösheten, ensamheten och vemod.

Har levt med en skuldbeläggning på mig själv. Varför det blev som det blev. Mitt i detta skulle jag förväntas vara stark och driven. Den enda som kunde förändra mitt liv var jag själv. Jag orkar ju inte! Det är som att straffet är att jag skulle vara kvar i den bubblan av ”skyll dig själv!” Jag var inte värd att få en andra chans.

Så mycket annat i livet måste falla på plats först. Slippa värken, trygghet med ekonomin, behålla jobbet m m. Jag fortsatte jobba, var hemma, jobbade. Jobbade kvar för det gav ju ändå en inkomst. Till slut förlorade jag jobbet pga hög frånvaro. Det var ju ändå jobbet som gjorde mig sjuk, så jag orkade inte kämpa för att få vara kvar.

”Skulden lever jag med fortfarande. Den blir jag aldrig av med. Den sitter som en tagg i hjärtat för evigt.”

Samtidigt som det var en lättnad så var det en förlust. Den förväntningen på mig att prestera på topp, blev mitt fall. Eller rättare sagt, den förväntningen satte jag på mig själv för det var jag som förmodade att det var vad som förväntades på mig. Det kändes som “svaga människor göres sig inget besvär, de gör vi oss av med! Ut med dig, in med nästa!”.

Det gick åt skogen till slut.

Att bli hemlös för att man blev sjuk med värk i hela kroppen och inte orkade bry sig längre. Det uteblivna stödet från läkaren som inte fann något för han tyckte till slut att jag var tjatig. Jag ville ju bara veta varför jag hade ont.

Det viktigaste försvann. Ett hem. Ekonomin rasade. Fick ett boende med tak över huvudet-garantin. Jag bara grät och grät. Jag ville ju “hem” igen. Att acceptera det som hänt med en skuld mot mig själv. En overklig sanning som bet sig fast som ett varigt sår. “Allt är ditt fel. Allt är ditt fel”.

För hur man än vrider och vänder på det är det jag som hade ansvaret att förändra. Hur mycket stöd jag än hade, begärde, föll det på att ingen ansåg mer än att det inte var deras problem. Det var bara jag som kunde förändra. Det fanns ingen ork till det. När jag inte orkade kämpa mer blev det tyst.

Hon sa: ” Vi förstår vad du gått igenom”.

Man känner sig så ensam.

Hur ska man orka ta itu med sitt liv när man inte blir lyssnad på.
Hur ska man orka ta itu med sitt liv när ingen bryr sig.
Hur ska man orka ta itu med sitt liv när man tappar hopp.
Hur ska man orka ta itu med sitt liv när det ändå känns meningslöst?

Trots mitt vemod, så är jag inte hemlös längre. Även att jag fortfarande har både vemod och värk idag. Skulden lever jag med fortfarande. Den blir jag aldrig av med. Den sitter som en tagg i hjärtat för evigt. Jag har inte lärt mig att acceptera taggen för det gör ont. Oron att hamna i en liknande situation kommer alltid finnas. Det enda som skulle få mig att känna trygghet är om någon kom och la en hand på min axel och lovade mig att det aldrig aldrig aldrig mer kan hända. Än har ingen gjort det.

Jag har en godkänd skuldsanering klar på Kronofogden. De vill att jag ska ha högre inkomst än nu innan den kan komma igång. I samband med att den blev godkänd ringde en kvinna. Jag hade bott i min bostad i mindre än en månad då.  Hon sa: ” Vi förstår vad du gått igenom”.
Efter samtalet grät jag, för hon var den enda från en myndighet som visat på förståelse under mina år som hemlös. 

Skribent: Nettan
info[@]equalsthlm.se
070-7972029