Den rättspsykiatriska öppenvården (RPÖV) vid Helix måste vara den mest svårtillgänglig och slutna öppenvårdsmottagningen som finns i landet. För att ta sig dit måste man, om man inte har bil, och inte bor i Flemingsberg, åka pendeltåg och sedan gå 2 km i en lång blåsig allé till en skog eftersom det inte går någon buss dit. Sedan måste man gå upp för en brant backe, lämna leg, passera en låst dörr, gå igenom en metalldetektor och sedan passera två låsta dörrar till. Sedan är man inne på ”öppenvården”.
Tjafs om ett skott
Jag har följt med Linda till RPÖV på en SIP, samordnad individuell vårdplan. Hon hamnade på RPÖV när hon för drygt ett år sedan tog ett skott från en blomma på sin psykiatriska mottagning. Det fick hon inte, vilket resulterade i ett tjafs med lite tillrop med två ur personalen. Tjafset ledde till att Linda blev klassad som en våldsam patient och hamnade på RPÖV.
På RPÖV använder man inte den ADHD – medicin Linda använt i över tio år så nu är hon i princip omedicinerad förutom några sömntabletter. Linda har hamnat i en kemisk depression och har en omedicinerad ADHD. Det mesta är ett mörker. Hon kommer ingen vart. Orkar inte öppna post. Kommer inte ut. Lägenheten ser ut som skit. Hon ligger mest hemma. För att träffa lite folk släpar hon sig ner till kvarterspuben och tar några öl. Det händer så ofta att det börjar ge utslag på de CDT-prover (mäter alkoholintag över tid) RPÖV tar på henne. Linda vill bort från RPÖV (det är ett helvete för henne att ta sig dit) och ha tillbaks sina mediciner. Det ska vi driva på SIPen.
Fast i vården utan mediciner
På mötet visar det sig att RPÖV vill exakt samma sak som Linda. Hon tillhör inte deras patientkategori och de har försökt att remittera henne till mottagningar i den allmänna psykiatrin. Men den allmänna psykiatrin tar inte emot Linda eftersom hon har för höga CDT-värden (Lindas CDT-värden indikerar enl. läkaren att hon dricker motsvarande en halv – till en flaska vin om dagen vilket ju motsvarar de öl Linda säger att hon tar på puben). Hon tillhör därmed Beroende enligt vården och inte Psykiatri trots att hon i många år tillhört psykiatrin och aldrig förut uppvisat beroendeproblem av något slag.
Linda sitter fast i ett ganska kraftigt moment 22. Hon behöver medicinen för att fungera men kommer inte ifrån RPÖV som inte får skriva ut medicinen. Hon tar alkohol i måttliga mängder för att lätta på trycket som uppstår av medicinbristen. Alkoholintaget gör att hon inte kommer ifrån RPÖV. En lösning skulle kunna vara att hon får sin ADHD-medicin från en beroendemottagning men de får inte skriva ut beroendeframkallande sömnmedel och det behöver Linda för att sova. Linda sitter fast. Vägen ur detta är att hon får bukt med alkoholintaget.
En orgie av floskler
Många personer som debatterar beroendevården menar att allt skulle bli så mycket bättre om sjukvården hade hela uppdraget för beroendepatienter. Då skulle inga patienter falla mellan stolarna och då skulle Svarte Petter-spelet om kostnaderna upphöra, heter det. JO TJENA! Vår erfarenhet säger oss att Beroendevården och Psykiatrin i Stockholm är fantastiskt bra på att bolla patienter emellan sig, att stänga patienter ute från vården med hemkokta regler och på att ha utvecklat en stark förmåga i att undvika att ha en helhetssyn på patienten.Under de senaste tio åren har ett mantra om ”patientcentrerad” vård gått hela vägen från korridorerna i SKL över Myndigheten för Vårdanalys ner till de olika landstingen. Man har haft fullkomliga orgier i floskler som ”en väg in”, ”patienten i centrum”, unt so weiter.
Under tiden har det skett en subspecialisering som lett till en massa fler stängdörrar (inte svängdörrar) in till olika kliniker. Kort sagt, under den tid man pratat sig varm för patientcentrerad vård har vården blivit alltmer systemcentrerad. Linda är ett offer för den systemcentrerade vården. Hon sitter fast i systemets regler där alla prioriterar just den egna verksamheten. Hon kommer inte ur det. Hon är dessvärre inte ensam.
Per Sternbeck
