För den som varit verksam på det socialpolitiska området under 2000-talet är det lätt att konstatera att det skett enorma försämringar för människor som lever i social och ekonomisk utsatthet. Till stora delar beror dessa försämringar på konsekvenser av en genomförd och genomtänkt politik som syftat till att gynna den som är frisk, rik, välutbildad och välfungerande på bekostnad av den som är sjuklig, fattig, lågutbildad och inte såväl fungerande.
Välfärdssamhällets tillbakagång
2000-talet har präglats av välfärdssamhällets tillbakagång. Ingen politisk kraft tycks ha några ambitioner att på ett varaktigt sätt genomföra stora socialpolitiska reformer av den typ som präglade den sociala ingenjörskonsten med alla dess genomförda visioner om ett bättre samhälle för alla. Inget parti driver på för nya miljonprogram trots en enorm bostadsbrist, ingen politisk rörelse av vikt lägger någon större energi på socialpolitiska frågor. I stället är de starka politiska rörelserna villig att genomföra storsatsningar på att kasta tusentals människor i fängelse, bygga ny kärnkraft som kommer att bli så dyr att man inte vågar tänka på det, än mindre använda elen den kanske kommer att generera, och på att rusta det militära försvaret som väl i och för sig är nödvändigt med tanke på Putler.
Ingen är intresserad av socialpolitik
Socialpolitiken är det ingen som bryr sig om, förutom de som jobbar inom områden som berörs av den, och ibland är inte ens de jätteintresserade. Förlorarna på detta är de människor som är helt beroende av socialpolitiken för sin överlevnad. I avsaknad av politik och ambitioner, och som en följd därav resurser, kan man uppfatta en trend bland myndigheter och semimyndigheter (SKR) att de börjar använda sig av olika former av önsketänkande för att uppnå det de strävar efter.
Hoppas på förändring genom magiska fraser
Önsketänkandet tar sig inte sällan uttryck i besvärjelser. En besvärjelse är en trollformel, en fras bestående av vissa ord eller satser (formler), som anses besitta en magisk kraft, och riktar sig till ett ont väsen.
Eftersom vården fungerar väldigt illa och ofta befinner sig mycket långt ifrån patienterna, om inte i rum alla gånger, så åtminstone tid (två månader till tid på vårdcentral), tar man fram besvärjelsen ”God och nära vård”. Man förändrar inget i grunden för att göra vården god och nära men hoppas på att om man bara säger den magiska frasen tillräckligt många gånger uppkommer den av sig själv. ”God och nära vård! God och Nära vård!! GOD OCH NÄRA VÅRD!!!”
Signelser som skydd mot fragmentisering
Etnologer gör ofta en åtskillnad mellan besvärjelser, som riktar sig till ett ont väsen, och signelser, som riktar sig till en lidande varelse för att hjälpa mot något ont. Vanligt förekommande signelser i svensk socialpolitik är orden eller fraserna: ”Samverkan!”, ”SIP”,(samordnad individuell plan) LUS! (Lag om utskrivning från slutenvård).
Tanken är att den lidande varelsen (patienten, klienten) ska få hjälp mot det onda (stuprör, stolar att falla emellan, splittringen, fragmentiseringen av samhällssystemen).
Man förändrar inte de system som leder till fragmentisering utan uttalar magiska fraser i hopp om att allt ska förändras till det bättre genom någon sorts trolldom.
Andra magiska fraser många makthavare uttalar när de motvilligt pratar om socialpolitik är ”Rättssäkerhet!”, ”Evidensbaserad praktik”, ”Jämlikhet”, ”Tillitsbaserad styrning”. Det är oklart om det rör sig om besvärjelser eller signelser. Det kanske inte ens är viktigt, för det som står alldeles klart, är avsaknaden av ambitioner att göra socialpolitiska reformer som ska göra samhället bättre för de som har det sämst ställt.
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
Läs också…
