Man kan tycka mycket om olika myndigheter som Försäkringskassan, socialtjänsten eller kronofogden men man kan alltid ha en dialog med dem. En dialog i den meningen att ringer man, mejlar eller skriver brev till dem så får man oftast svar i någon form. Kanske inte det svar man vill ha, men man får ändå ett svar.
Samma tillstånd råder dessvärre inte i sjukvården, och särskilt inte i psykiatrin. I psykiatrin och beroendevården är det tvärtom mer regel undantag att det råder, i bästa fall svarslatens, i sämsta fall, total tystnad. Sjukvården, och särskilt höga vederbörande (de halvgudar vi kallar läkare) anser sig inte ha tid att svara på skriftliga frågor från patienter eller deras ombud, anser sig inte behöva svara på skriftliga frågor från patienter.
Post och meddelanden till sjukvården försvinner ofta mystiskt
Epost används inte inom sjukvården (de säger att det beror på integritets- och sekretesskäl) men om man trodde att meddelandefunktionen i 1177.se skulle innebära en öppning så var det bara en from förhoppning. Även denna tar sig sjukvården ofta rätt att ignorera. Återstår gör pappersbrev som påfallande ofta tycks försvinna, eller åtminstone inte komma fram, om man ska tro sjukvården själv.
Vad beror detta på? Att så gott som alla andra instanser och myndigheter människor måste ha kontakt med svarar på tilltal medan sjukvården och framför allt psykiatrin tar sig rätten att tiga om de vill tiga?
Sjukvården har ingen serviceplikt – enligt lagen
Som så mycket annat när det gäller hur samhället fungerar i stort handlar det om lagstiftning. I Sverige finns förvaltningslagen som reglerar hur myndigheter ska arbeta. I Förvaltningslagen finns den så kallade serviceparagrafen som reglerar hur myndigheter ska förhålla sig till medborgarna:
6 § ”En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla. Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.”
Tvångspsykiatri är myndighetsutövning
Detta är alltså anledningen till varför man får svar från många olika instanser men inte från sjukvården. Sjukvården är nämligen oftast inte en myndighet. Jag skriver oftast därför att det finns delar inom psykiatrin som innebär att den är myndighetsutövande och därmed faller under förvaltningslagens skrivningar. Det handlar om all psykiatri som bedrivs med tvång. För några år sedan tillskrev jag klinikchefen på rättspsykiatrin i Sundsvall i ett patientärende. Efter en månad – inget svar. Jag skickade samma trevliga brev en gång till. Inget svar. Jag skickade ett tredje trevligt brev och förmedlade att om jag inte fick svar denna gång skulle jag JO-anmäla kliniken för brott mot förvaltningslagen, och se då fick jag ett brev med svar på mina frågor. Frågor som inte alls var särskilt svåra att besvara visade det sig.
Vanlig jävla hyfs och fason gäller inte sjukvården
Sjukvården är alltså generellt ingen myndighet. Sjukvården är något organisatoriskt annat. Det märks också på det faktum att man som medborgare, trots att man betalar för sjukvården genom skatt, helt saknar rättigheter gentemot den. Allt det som kallas patienträttigheter är i själva verket något annat. Rättigheterna finns – om personalen tycker att man ska ha dem. Men det är ju inte riktigt definitionen av rättigheter som vi brukar använda. Som patient är man i ett kompakt underläge. Detta är sjukvården mycket medveten om och det är därför man tar sig rätten att uppträda som man gör. Man tänker att det tillhör vanlig jävla hyfs och fason att svara på tilltal och att svara på brev man får. Men vanlig jävla hyfs och fason gäller alltså inte.
Inte mycket att göra
Vad ska man då göra om man har frågor att ställa men som man inte får svar på? Den bistra sanningen är att det inte finns så mycket att göra. Att ringa och ställa frågor är lönlöst eftersom du inte kan bevisa att du ringt – vilket de ofta säger att du inte har gjort. Att skicka pappersbrev är inte heller lönt eftersom brev mystiskt kan försvinna i posten – särskilt till sjukvården. Återstår gör att kommunicera med meddelandefunktionen via 1177.se. Inte särskilt kraftfullt – men den kan ändå användas som viss dokumentation för anmälningar till rundningsbojen Patientnämnden eller den så kallade tillsynsmyndigheten IVO – som i stort består av före detta sjukvårdspersonal och vars metod går ut på att granska journaler sjukvårdspersonal eventuellt har fört.
Demokratisera sjukvården och de börjar svara
Under det progressiva 1970-talet genomgick många myndigheter och samhällsinstanser demokratiska reformer som syftade till att föra dem närmare medborgarna och inte sitta på sina höga hästar. Fattigvården och nykterhetsnämnderna ersattes med socialtjänsten och en socialtjänstlag som ger rättigheter till den enskilde. Myndigheter skulle sluta använda ett språk som ingen vanlig dödlig förstod utan uttrycka sig begripligt och vara tillgängligt för allmänheten. Till och med försvaret demokratiserades och värnpliktiga fick vara med och bestämma om olika delar av värnplikten. Tyvärr demokratiserades inte sjukvården på samma sätt och det är det vi ser frukterna av idag.
Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
Ett svar
Det är egentligen otroligt hur oprofessionellt sjukvården agerar när de struntar i kommunikationen. En fungerande kommunikation är en förutsättning för en fungerande vård. Med sitt egenmäktiga beteende sparkar sjukvården undan benen för sig själva. Det är nästintill obegripligt oprofessionellt.
Och att IVO systematiskt struntar i kraven på kommunikation, samverkan och dokumentation i hälso- och sjukvårdslagen, patientsäkerhetslagen, patientdatalagen och patientlagen är också nästintill obegripligt.
Vad ska man kalla yrkesmänniskor som egenmäktigt struntar i kraven på yrket? Klåpare?