Ingen lever gott på ekonomiskt bistånd – många far illa när de nekas

Vi matas ständigt med att Sverige är ett välfärdssamhälle där ingen far illa. Vi får höra att  socialtjänsten har det ”yttersta ansvaret” som det står i lagen, för att människor inte far illa och därför, är budskapet, far heller ingen illa. Inte sällan förs det fram i den politiska debatten  att det är alldeles för lätt att få t.ex. ekonomiskt bistånd. Att man kan leva gott på försörjningsstöd och att många göra det.

Man lever inte gott på soc

För oss som jobbar med människor i behov av ekonomiskt, och annat bistånd, från socialtjänsten är bilden en annan. Vi har aldrig sett en person komma till oss i en flådig bil med fanzy kläder och skor, och be oss hjälpa hen att söka ännu mer bidrag att leva gott på. Tvärtom stöter vi ofta på personer som far illa, rejält illa med både svält och hemlöshet och svår psykisk ohälsa som en följd av att man tvingas gå på soc. Man hatar att tvingas gå på soc och inte sällan har man också börjat hata soc – trots, eller kanske på grund av, att man är i en total beroendeställning till ett system som är godtyckligt, nyckfullt och hotfullt.

Det ska vara svårt att söka soc

Systemet är också, trots vad många i politiken tror eller för fram, både krävande och villkorat. Du ska vid en inledande kontakt vända ut och in på hela din ekonomi och försörjningsförmåga åratal tillbaka. Du ska plocka fram dokument från banker, myndigheter och före detta arbetsgivare. Det är svårt ibland för oss som jobbat med detta under många år att få fram allt soc kan kräva. Då är vi friska, mätta utsövda, har kunskap, fungerande maskinpark, är fullt uppkopplade och vana. För en person som levt under stark stress, utan att ha ätit eller sovit ordentligt, som ligger efter med tre månaders hyra, som har någon form av psykiatrisk och /eller fysisk diagnos, som kanske bara har en telefon som fungerar så blir socialtjänstens krav omöjliga att uppfylla. Det värsta är att det nog är meningen. Att det ska vara så. Att socialtjänstens inledande krav ska fungera som grindvakt och göra att människor inte beviljas ekonomiskt bistånd. Och att de förhoppningsvis inte söker igen för att de uppfattar kraven som omöjliga att uppfylla.

Lämpor eller våld

Ibland är det uppenbart att människor i akut behov av ekonomiskt bistånd inte klarar av och inte heller kommer att klara av att leverera allt det som socialtjänsten vill ha in på grund av psykiatriska sjukdomstillstånd. Här kan socialtjänsten välja hur de ska agera, välja mellan att använda lämpor eller att använda våld. ”Lämporna” kan handla om att man väljer att bevilja ekonomiskt bistånd för att personen det gäller ska minska sin stress, kunna betala bredband och telefon, SL-kort, och framför allt äta. Och sedan boka ett möte för att man tillsammans ska kunna få in de handlingar som behöver föras in. Detta för att underlätta för personen att uppfylla socialtjänstens krav med siktet på att börja arbeta med personens självförsörjning.

Väljer våldets väg

Det finns en skola av ”hardliners” bland socialsekreterare och deras chefer som väljer våldets och disciplineringens väg. Vill säga: Man kräver att den sökande ska komma in med handlingar oavsett om förutsättningar finns eller inte hos denne. Om man som ombud  påtalar att det finns uppenbara kognitiva nedsättningar hos personen blir svaret att det inte finns något läkarintyg som bevisar det. Och kommer de inte in, vilket de inte gör för att personen saknar förmåga, får väl personen bli hemlös då, får väl personen svälta då, får väl personen sjunka så djupt ner i misär att hen lär sig.

Utan tvekan finns det människor som far illa i Sverige med socialtjänstens öppna ögon. Socialtjänsten har enligt lagen det yttersta ansvaret för personer som inte kan ta hand om sig själva. Det låter ju bra, men om socialtjänsten anser att alla personer alltid kan ta hand om sig själva, blir skrivningen i lagen verkningslös.

Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@admin

Läs också…