Socialtjänsten i Stockholm (för)trycker bort fattiga personer från staden.
I den svenska politiska debatten sätts likhetstecken mellan personer som går på bidrag och så kallad välfärdsbrottslighet. I nästan samma stund man nämner bidrag har det blivit så att man nämner alla miljarder människor som underförstått fuskar sig till bidrag, och man får en bild av personer som ligger på en solig beach med paraplydrink i handen samtidig som de skrattar ihjäl sig åt de idiotiska myndigheterna i den naiva välfärdsstaten.
Aldrig mött någon som mår bra av att gå på ekonomiskt bistånd
Jag har arbetat med människor som går på ekonomiskt bistånd i snart femton år. Jag har dock aldrig mött någon som går på ekonomiskt bistånd på en beach med paraplydrink i handen. Jag har mycket sällan mött personer som går på ekonomiskt bistånd och som har skrattat och mått bra. Tvärtom, människor som går på ekonomiskt bistånd är ofta mycket stressade och pressade, de uppvisar ofta en rad psykiatriska symtom som dålig koncentrationsförmåga, dåligt med sömnen, inget hopp om framtiden och påfallande ofta ett hat eller en stark motvilja mot socialtjänsten.
Ingen kontroll över sitt liv på ekonomiskt bistånd
Det är inget konstigt. Några vetenskapligt bevisade villkor för att en människa ska må bra psykiskt är att man har kontroll över sitt liv, att man vet att man har en bostad, att man har mat på bordet, att ens integritet respekteras, att människor inte ser ner på en. En person som går på ekonomiskt bistånd har ingen kontroll över sitt liv och vet inte om man kan betala hyran nästa månad eller har mat på bordet. Socialtjänsten är djupt inne i ens ekonomi och ens livs allra mest privata delar och tycker saker om vilken sömnmedicin man ska äta eller vilka intressen man har och vad de ska få kosta. Ingen av alla hundratals människor jag träffat har varit stolta över att gå på soc. Tvärtom skäms man. Jag har länge undrat varför ingen forskat på detta, och lika länge har jag ställt mig frågan till varför socialtjänsten måste jobba på det sätt de gör.
Psykisk ohälsa vanligare bland personer på ekonomiskt bistånd
Så kom för någon månad sedan forskningsresultat som visade att psykisk ohälsa är vanligare bland människor som går på ekonomiskt bistånd än andra, att antalet självmordsförsök är större i gruppen än andra. Det är verkligen befogat att tala om att det är skadligt att gå på ekonomiskt bistånd som det är utformat nu, att man får kontrollskador av systemet.
Ekonomiskt bistånd har två delar
Det ekonomiska biståndet har två huvuduppdrag, att betala ut bistånd så att ingen lider nöd samt att få ut människor i egen försörjning. I Stockholm råder ett närmast totalt fokus på att betala ut bistånd och på att det inte ska bli felaktiga utbetalningar, vilket leder till omfattande kontroll och ifrågasättande av personers ansökan. Detta är ingen radikal hållning eller så. På en workshop Equal nyligen deltog i tillsammans med ett antal stadsdelar lyfte en av cheferna att det kanske är så att stadens arbete med att hindra felaktiga utbetalningar, där man har särskilda personer anställda för att kontrollera detta, har färgat av sig på det allmänna sättet att arbeta och styrt mer mot kontroll av utbetalningar än att rusta människor och få dem ut i arbete.
Människor som söker ekonomiskt bistånd under lång tid har stora problem i sina liv
En stor del av de människor vi arbetar med har haft ekonomiskt bistånd under mycket lång tid, de har olika psykiatriska diagnoser, ofta beroendeproblem, de är ofta våldsutsatta, skuldsatta och har en mycket osäker boendesituation, de har ingen utbildning och ofta obefintlig kontakt med arbetsmarknaden. De har sällan eller aldrig grundläggande kunskap om IT och har svårigheter att t.ex. mejla för att inte tala om att hitta uppkoppling eller ha tillgång till bank-ID eller ens leg. Istället för att försöka rusta dessa människor med utbildning, stabilare boendeformer, samtalsstöd, hjälp med myndighetskontakter, ska dessa personer som villkor för att få ekonomiskt bistånd ofta söka 20 bostäder och 20 jobb varje månad. För en person som har ett fungerande liv är detta inget problem. För personer vi möter är kraven ofta helt övermäktiga. Och eftersom man i princip aldrig hittar en bostad eller får jobben uppfattar man socialtjänstens krav som förtryckande, en kontrollerande förnedring som bara rullar på, månad efter månad. Känslan av hopplöshet är total.
Mer hopp om ett bättre liv i Mogadishu än i Stockholm
En person jag arbetade med, före detta gängkriminell, förstod att det inte skulle bli något annat än denna icketillvaro om han stannade kvar. Han drog till Mogadishu. Det är förvisso ett sandigt ställe, men långt ifrån en beach och man kan nog ifrågasätta frekvensen paraplydrinkar. Hans bedömning var att han hade större framtidsutsikter där än att vara under socialtjänstens kontroll i Stockholm. Det kanske var målet för hans socialtjänst. En annan person flydde till Jönköping. Någon drömmer om Karlstad. Det kanske betecknas som framgångsrikt socialt arbete om personer försvinner ur ekonomiskt bistånds rullor i Stockholm. Själv betecknar jag det som något helt annat.
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
Läs också…
