Händelserna på E22:an blottlägger myndigheters ansvarslöshet

Det ekonomiska systemet styr statliga och kommunala myndigheter mot ansvarslöshet.

Den första veckan på året drog ett stort snöoväder in över landet med massiva snöfall i framför allt Skåne. På Europaväg 22 mellan Kristianstad och Hörby fastnade över 1000 bilar i en kö till följd av den stora mängden snö på vägen. Vägarna plogades inte tillräckligt effektivt. Vägen stängdes inte av tillräckligt fort vilket fick till följd att kön bara växte. Bärgningsbilar kallades in efter först ett dygn när människor tillbringat många långa timmar i bilkön, många utan mat och vatten. Den ena sidan av vägen var perfekt snöröjd men människor som satt i bil kön kunde inte ta sig över med sina bilar eftersom ingen fattade beslut om att kapa mitträcket förrän efter många långa timmar. Tur gjorde att ingen i bilkön avled eller fick allvarliga skador. 

Flera myndigheter hade ansvar – ingen tog det

Dagen efter tävlade ansvariga myndigheter om att inte ta ansvar. Länsstyrelsen som har ansvar för samhällsskydd och säkerhet, hänvisade till Trafikverket som har ansvar för vägarnas framkomlighet som hänvisade till Räddningstjänsten som ansvarar för att rädda människors liv och hälsa. Alla myndigheter skyllde det inträffade på varandra och hävdade att ansvaret låg hos någon annan än precis just de själva. För oss som jobbar i den sociala sektorn med människor i utsatthet är detta undvikandebeteende från så kallat ansvariga myndigheter inget nytt. Vi ser dagligen hur stora dyra samhällssystem gör sitt bästa för att inte ta ansvar, för att inte ge insatser till människor i behov av det, utan hänvisa behövande till någon annan.

Människor skadas och dör av myndigheters ansvarslöshet

Psykiatrin hänvisar människor till beroendevården. Beroendevården till psykiatrin. Socialtjänsten hänvisar till psykiatrin som hänvisar till socialtjänsten eller beroendevården. Socialtjänstens hänvisar till annan kommuns socialtjänst som hänvisar tillbaka. Socialtjänstens vuxenenhet hänvisar hemlösa till den egna enheten för ekonomiskt bistånd som hänvisar till det egna ansvaret för individen och är man inte nöjd med beslutet hänvisar de till att man kan överklaga beslutet man fattat hos förvaltningsrätt och därmed har ansvaret gått över till en domstol. Och så rullar det på i en karusell som aldrig tycks ta slut. Skillnaden mellan denna ansvarslöshet och den som kom i dagen på E22:an är att människor faktiskt far illa och skadas i denna karusell som rullar på månad efter månad. År efter år. Att människor faktiskt dör i, och av, denna ansvarslöshet från sociala myndigheters och vårdens sida. Dessvärre blir det inga rubriker av det – det är mer så vardagen ser ut, och något som sker dagligdags, är ju inte nyheter!

Alla tar ansvar för sin del – ingen för helheten

Det kommer säkert att tillsättas en haveriutredning eller liknande över händelserna på E22:an, och man kommer nogsamt att gå igenom vad som gick fel och vad som kan göras bättre. Sedan kommer allt att återgå till det vanliga – vill säga ett tillstånd där alla tar ansvar för just sin del och ingen för helheten. Så har det sett ut i den sociala sektorn under många år (om man tar bort haveriutredningen för ingen vill eller har lust att utreda alla haverier i den sociala sektorn). Alla gör sitt (i bästa fall) inom ramen för sitt uppdrag men framför alla inom ramen för sin budget. Ingen går utanför ramen. Resultatet – att människor hamnar i mellanrummen och far väldigt illa är ingen enskild myndighets eller tjänstepersons ansvar, utan faller tillbaka på den drabbade människan.

Ekonomistyrningen gör det viktigare att hålla budget än att följa lagen

Det kanske är så att bristen på ansvarskänsla alltid har funnits i myndigheter, men en känsla är att den blir allt värre, eller åtminstone mycket synligare. Det är inte särskilt konstigt. Vi lever i ett land där pengarna styr och där politikerna styr genom pengar. De svenska myndigheterna har ett budgetansvar. Inom myndigheterna har man delat upp sig i små enheter där varje liten enhet har ansvar för just sitt område och just sin budget. Håller man inte budgeten är tendensen att man som chef inte blir kvar på sitt jobb. Det är viktigare att hålla budget än att utföra de uppgifter man är satt att utföra på ett bra sätt. I 30-35 års tid har man från statsmakternas, regionernas och kommunerna sida ständigt snålat in på de medel som ska bekosta verksamheten. Med mindre pengar ska man bekosta sådant som år för år kostar mer. Det har lett till en situation där man drar ner på underhåll på den tekniska sidan (bland annat kommuners VA- system, landets elnät, landets järnväg, etc.) och där man drar ner på ambitionerna om vad ett gott samhälle är och ska vara på den sociala sidan och inom hälso- och sjukvård, för att klara budgeten.

Rationellt att hävda ansvarslöshet för myndigheter

I ett samhälle där detta system råder är det fullkomligt rationellt att hävda att man som myndighet inte har ansvar. Det är rationellt att inte ta ett helhetsansvar. Det är rationellt att människor blir sittande på E22:an under ett dygn (det finns ju 364 andra dygn på ett år där det fungerar bra) och lika rationellt är det att en människa blir hemlös och kanske dör i förtid på grund av det (det finns ju tio miljoner andra människor i landet och de flesta klarar sig ju utmärkt).

Ekonomistyrningen leder till kortsiktighet

Resultatet av den nuvarande ekonomistyrningen är ett mycket dåligt fungerande och kortsiktigt samhälle – men budgeten hålls, och det är ju det viktiga. Detta är något som en haverikommission över händelserna på E22:an aldrig kommer att nämna, liksom att IVO aldrig gör det i de fall där katastrofer skett på det sociala området. I stället kommer man att dutta lite hit och dutta lite dit med olika små förslag som inte kommer leda till någon förändring överhuvudtaget. Men det ser ut som att man gjort något – och det är ju det viktigaste. Dessutom kostar det inte så mycket.

Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se

Läs också…