Idag kommer kommunfullmäktige i Staffanstorp att besluta att hemvändande IS-krigare, om det kommer några, inte kommer att beviljas socialbidrag. Förutom att det är ett typexempel på plakatpolitik (ingen person från Staffanstorp har åkt iväg för att mörda i IS namn och chansen att någon utan anknytning till orten skulle söka sig dit är väl lika med noll redan innan detta beslut) och att förslaget är olagligt är det ju dessutom korkat om målet är öka säkerheten. Förslaget är med andra ord populistiskt, olagligt och korkat. Trots detta kommer det att gå igenom då majoriteten består av moderater och sverigedemokrater. Partier som inte direkt är kända för en ändamålsenlig kriminalpolitik och en ännu mindre ändamålsenlig socialpolitik.
Det är lätt att bli känslomässig när det gäller islamistiska rasister och fascister som halshuggit, kidnappat och våldtagit. Någonstans inom mig finns en känsla av att de faktiskt har förverkat sina mänskliga rättigheter och att den bästa lösningen för oss, vore att de sköts på plats. Men vissa frågor ska inte behandlas känslomässigt. Lagstiftning och de mänskliga rättigheternas okränkbarhet är exempel på sådana. Man måste tänka och analysera. Kortsiktigt och långsiktigt.
Låt oss säga att förslaget om att inte betala ut socialbidrag för gruppen återvändande IS-slaktare går igenom och befinns lagligt. Vilken är då nästa grupp som kommer att omfattas av bestämmelsen? Personer som använder droger, eller alkohol på ett omoraliskt sätt, personer som begått kriminella handlingar, personer som anses allmänt slöa och arbetsovilliga? Personer som har funktionsnedsättningar och som en följd av det inte kan uppföra sig?
Det finns en definitiv erfarenhet, vi ser det i princip varje dag i vår verksamhet, att socialtjänstens giv att ”ställa krav” på och kontrollera personer som söker försörjningsstöd och villkora andra stödinsatser spiller över på helt andra grupper som också behöver socialtjänstens stöd. Till exempel ser vi hur våldsutsatta kvinnor, ibland svårt traumatiserade, måste leverera uppgifter de saknar möjlighet att leverera för att få stöd och hjälp. Klarar de inte det blir de utan bistånd hur ”synd” det än är dem. För reglerna måste ju följas.
Dessutom finns en klar tendens hos socialtjänsten att alltid utgå från golvet i lagstiftningen (och ofta pröva detta golv) men i princip aldrig slå i taket och gå över norm vad gäller insatser. Staffanstorpsförslaget tar bort golvet helt. En avgrund öppnar sig.
Många av återvändarna kommer att hamna i fängelse för brott de begått. När man hamnar i fängelse försvinner den sjukpenninggrundade inkomsten (SIG) efter tre månader. Att ta bort försörjningsstödet för dem innebär då närmast hundraprocentiga risker för återfall i kriminalitet. Om människor inte ges en chans att överleva på laglig väg, kommer man att se till att överleva på de sätt som återstår, vill säga, får man inget arbete, blir man kriminell. Och det sista ett samhälle borde vilja är väl att försätta personer som befunnit sig i krig i miljöer där vapen förekommer. Även fast vissa moderater och sverigedemokrater verkar ha svårt att förstå det är ett anständigt och fungerande försörjningsstöd också en del av skapa säkerhet. Inte bara för den som får det utan också för samhället i stort.
Istället för att lämna människor bortanför samhället efter fängelset, vore det på sin plats med ordentliga insatser för avprogrammering från sektens budskap, utbildning i mänskliga rättigheter och kontroll och övervakning så att terrordåd inte kan genomföras. Kanske vore det också på sin plats att låta dessa människor göra samhällstjänst inom vården och omsorgen. För att återvinna sin medmänsklighet.
Per Sternbeck
