Under den sista veckan så har det förekommit uppgifter på diverse sociala medier om att socialtjänsten i Svenska myndigheter kidnappar barn. Etablissemanget har självklart gått ut och dementerat dessa uppgifter som de kallar en förtalskampanj, något sådant skulle självklart aldrig ske i Sverige, det inser väl alla? 

Ja d.v.s. alla utom dem som själva har fått sina barn kidnappade. Hösten 2020 kidnappade socialtjänsten i Båstad min hustrus dotter och vi fick vänta i sju plågsamma månader innan familjen återförenades. Förutom att vi vid den tiden var relativt trångbodda (tre människor i en tvårumslägenhet) så fanns det inga grunder för omhändertagandet och så vitt jag vet så är inte trångboddhet olagligt? Att hustrun och dottern är asiater är väl egentligen inte hellre en godtagbar anledning men vi fick en känsla av att det kan ha spelat in? Fattiga utlänningar borde inte ha barn! 

I kampanjen påstås att socialtjänstens övergrepp speciellt riktar sig mot muslimer vilket är felaktigt även om det inte betyder att dessa familjer är förskonade, problemet är dessvärre större, övergreppen grundar sig ytterst på andra kriterier, primärt etnicitet och klasstillhörighet.

Inkompetens och feghet hos myndigheterna

I det nya polariserade Sverige med ökande klassklyftor blir vi som befinner oss långt ner på den sociala rangskalan lovliga villebråd för rigida, osjälvständiga och rädda tjänstemän som i sin dumhet stjälper mer än de hjälper. Men det handlar inte om religion det handlar om strukturella orättvisor i kombination med myndigheternas inkompetens och feghet. I stället för att hjälpa oss att finna en större bostad så valde Båstads kommun att omhänderta vårt barn under kränkande och förnedrande former.  

Vi fick sedan vänta i sju månader innan vi fick tillbaka flickan tillsammans med en vagt mumlad ursäkt. Det blev visst lite fel, jo så kan man ju också uttrycka det. Så kan man också gottgöra mer än tvåhundra dagars gråt, hopplöshet och ångest. Under den aktuella tiden så sökte vi aktivt kontakt med dem som var ytterst ansvariga, d.v.s. högre tjänstemän och de folkvalda politiker som hade fått väljarnas förtroende att ansvara för det som försiggår i kommunhuset men vi möttes konsekvent av en kompakt och talande tystnad. 

Myndigheter av allehanda slag tillåts och förväntas att förtycka fattiga människor. Det handlar inte om religion men det betyder hellre inte att problemet inte existerar, fenomenet är tvärt om synnerligen konkret. När nu mindre seriösa organisationer presenterar problemet på social medier så betraktas det naturligtvis som en ”förtalskampanj” vilket det säkert även är men ”förtalskampanjen” berättar lik förbannat om en verklighet där barn omhändertas på vaga och allt för ofta direkt felaktiga grunder, vilket också utgör själva fundamentet för kampanjen. I utsatta områden och i fattiga hem så vet vi utifrån erfarenhet att det stämmer och nu vet Du som läser också att det är en sanning, ingen rök utan eld.  

Skribent: Hans Johansson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029