Tillit
I en osäker tillvaro där faror lurar runt vart och vartannat hörn vill vi så gärna att nån ska veta bäst. Eller i alla fall bättre. Än vi själva.
Så invaggas vi i lugn och ro med det lilla engelska ordet som med stjärnglans skänker oss den trygghetskänsla vi längtar efter. Evidens. Bevis. Det är ju så skönt med garantier.
Den här texten vill sätta mer ljus på begreppet evidens och dess betydelse utifrån lite olika perspektiv.
”Ett bevis är i generell bemärkelse en härledning av en slutsats från ett antal premisser.
Det finns flera typer av bevis, bland dem:
Vetenskapliga, formella, juridisk, anekdotisk.
Fakta som inte anses behöva bevisas kallas notorisk kunskap eller axiom. Bevisföring är en framställning avsedd att bevisa något…”
Wikipedia
Det sunda ifrågasättandet av evidens är inget nytt.
Organisationen Famna hade ett seminarium i Almedalen 2018:
”Använder vi evidensbegreppet på ett korrekt sätt i den svenska vårddebatten? Hur säkerställer vi att vetenskaplig evidens, läkarens erfarenhet och patientperspektivet samverkar i bedömningen av vad som faktiskt är “evidensbaserad medicin”?”
Vidare:
”Den amerikansk-kanadensiska läkaren David Sacket var den som definierade och formade begreppet ”evidensbaserad medicin”. Forskningsrapporter och vetenskapliga data utgör en viktig del av evidensbegreppet, men läkarens erfarenhet och yrkesskicklighet samt patientens eget perspektiv på sin hälsa är lika viktiga komponenter i den evidensbaserade vården, enligt David Sackett. Hur väl stämmer detta in på den svenska synen på evidens och hur kan vi på ett tydligare sätt involvera vårdens kliniker och patienter i utvecklingen av den framtida svenska sjukvården? Frågan ställs till representanter för såväl forskning som läkarprofessionen och patienterna. Vilka skulle konsekvenserna bli om evidensbegreppet utifrån David Sackets definition blev styrande?”
Jag vet inte vad som hände efter Famnas seminarium på Gotland. Men frågorna känns lika aktuella. Hur går det till i Sverige? Hur tar man fram evidens för behandlingar, läkemedel, förhållningssätt? Är evidens verkligen en korrekt term i sammanhanget? Vem/vilka är det som beslutar om de evidensbaserade riktlinjer som blir till nationella underlag för behandling av patienter och klienter i vård och samhälle? Hur går processen till?
Myndigheter
På socialstyrelsen.se finns det så mycket information att det är svårt att se skog och inte bara träd. Det är säkert bra med den omfattningen men om man är intresserad i hur processerna går till då?
SBU – statens beredning för medicinsk och social utvärdering kanske har något finger med i spelet? Från hemsidan, sbu.se:
”SBU gör oberoende utredningar för bättre vård och omsorg”
Det låter ju tryggt och bra!
Fast ändå, så många missnöjda med rådande system och utbud i alltifrån forskning, framtagande av underlag av myndigheter och så vidare. Vårdtagare och allt oftare även vårdgivare uttrycker ökad frustration och krav på förbättringsåtgärder. Ovälkomna biverkningar är den största orsaken. Näst störst den uteblivna förväntade förbättringen. Tredjen störst är att upptäcka att ont ska med ont fördrivas – det vill säga mer läkemedel mot biverkningar av de andra läkemedlen. Vilka tenderar att bli fler, mer till antal och allt tyngre varefter tiden går. Här är det one size fit´s all, inget annat.
Det är en enormt stor apparat och ska man ta missnöjet på det allvar det förtjänar så måste man börja från grunden. Börja om, riva ner och bygga nytt. Kanske har missnöjet och minskat förtroende också del i att människor söker sig till alternativ, det kanske inte finns så mycket att förlora?
Nuförtiden
Vår moderna tid har även bidragit med individualism. Vilket i sin tur lärt oss att individuell vård och omhändertagande är a och o. En storlek passar verkligen inte alla och doktorn vet inte alltid bäst. Faktiskt.
Inte bara politiker lånar fjädrar och kryddar sina cv:n för att höja förtroendekapitalet.
Det är en genomgående trend med titelsjuka, men för den sjukan finns dock inga nationella riktlinjer till behandling, vad jag vet.
Så länge det inte anspelar på en legitimerad titel så är det fritt fram.
Till skillnad från att förvanska sanningen på sitt officiella cv när man är en officiell person i förtroendeställning…
Sverige är fantastiskt
Här kan vem som helst starta institut. Ordet institut känns förtroendeingivande, där måste det väl finnas validerad kompetens? Tryggt och evidensbaserat! Väl?
Den legitimerade vården startar gärna samarbeten med olika institut och dess metoder.
Ni som är ansvariga för upphandlingar med skattebetalarnas pengar – har ni verkligen evidens nog för det?
Den som lyckas kombinera sitt institut med en tillrättalagd behandlings- och utbildningsmetod kopierad från välkända tolvstegsmodellen kan få förtroende från såväl den hjälpsökande allmänheten, de titelsjuka som gärna vill ha ett diplom om certifiering så att terapeut och coach sen ligger fint i var mans mun och som ett argument för prislappen. Men oj, jag glömde nästan – de nämnda terapeuterna/coacherna har minsann ofta egna erfarenheter att använda, det måste väl anses som ett ess i rockärmen?
På nämnda institut kan vem som helst för knappa 20 000 bli ”certifierad” och i sin tur hjälpa andra. Mot betalning såklart. De blir alltså som ett slags jag-går-i-en-så-kallad-terapi-utbildning-för-dyra-pengar-som-jag-sen-tar-tillbaka-från-dem-som-sen-går-i-terapi-hos-mig.
”Behandlingen” lovar resultat för väldigt många olika slags förluster som alla kantas av sorg. Som troligen förr eller senare ändå är en helt naturlig del av de flesta människors liv men det är klart att det kan vara besvärligt med bli upptagen med att vara ledsen och eftertänksam.
Det har vi inte tid och tålamod med, vi förtjänar bättre – hujedamej!
Ett institut (från latinets verb instituere, som betyder inrätta) är en organisation som är inrättad för ett visst ändamål…….”
Som begrepp för en organisation används institut främst för sådana som sysslar med forskning, utredning och/eller utbildning……”
Wikipedia
Har du leg?
Men är det en legitimerad titel att vara certifierad terapeut? Är det en viktig fråga? Andra angelägna frågor; är en terapeut/coach med alternativ utbildning en mer inkännande och bättre lyssnande människa jämfört med en legitimerad samtalsterapeut? Blir upplägget och råden bättre? För då kanske den traditionella vårdutbildningen har kunskapsluckor att fylla?
Och varför uppfinna hjulet på nytt när tolvstegsmodellen är den enda behandling som i grunden är gratis och bygger på att tillräckligt ”tillfrisknande”, alltså människor som själva gått igenom behandlingen, är stabila och vid sunt förnuft (annars är det bara att byta sponsor) och som i sin tur hjälper andra nytillkomna. Människor som fått stöd och hjälp att undersöka och underlätta olika egna belastningar i livet kan sen agera så kallad sponsor åt någon i sin tur.
Metoden kännetecknas av kostnadsfritt kamratstöd till givna strukturer och ramar.
Vinn-vinn i dess ädlaste format!
Påfallande likt de samtalsträffar alla våra tusentals olika föreningar med eldsjälar gratis tillhandahåller för olika målgrupper i civilsamhället.
Tolvstegsbehandling omskrivs som ”effektiv” på både socialstyrelsens och SBU:s hemsida men jag hittar inte information om att det är evidens. Kanske för mycket träd i vägen som skymmer sikten?
Finns det snarare ekonomiska argument till att använda tolvstegsbehandlingar i den upphandlade, skattefinansierade vården? I brist på evidens, menar jag. Och så kan man fylla på med lite drog och alkohol-terapeuter (när det handlar om den typen av belastningar såklart) som är billigare att anställa än utbildad, legitimerad vårdpersonal?
Efterfrågan och tillgång
Många verkar vilja prova lyckan på alternativtivolits pariserhjul av coach och terapi-utbud och nöjer man sig inte med det kan man alltid besöka en hälsomässa, en seans eller ett medium där man tagit det hela ett eller ett par steg till. Där det finns efterfrågan uppstår en marknad.
Men hur har det här med synska personer och kortläsning med evidens att göra, det är ju raka motsatsen väl? Det kanske är polariserade resonemang och vad gör väl allt om hundra år? Folk har väl rätt att välja och förlita sig på vad man själv önskar?
Javisst är det så och därmed får vi också ställa våra förhoppningar till att så få som möjligt råkar illa ut i detta stora smörgåsbord med alternativa behandlingsmetoder och även tvivelaktiga läkemedel utskrivna av legitimerad läkare med förskrivningsrätt.
Avslutningsvis
Var och en får bli klok på sin egen bok men en sak är säker – det är en djungel därute. Nytillkomna vård- och hälsocentraler, hemtjänstföretag, ja till och med veterinärbranschen passar på med namn som är så nära man kan komma ordet evidens. Bevisligen tryggt och kompetent… Alla jagar kunder, patienter och framförallt vinster. Var rädd om dig!
Bli påläst, var kritisk och ha inte bråttom. Fortsätt att ställa krav och ha förväntningar på den vård vi alla bidrar till genom det skattefinansierade systemet.
Har du en slant över så köp gärna en vacker kristall eller mineral-sten som påstås skänka välbehag och styrka. Den är vacker att se på och skulle du råka tappa den på tån så är biverkningarna snabba, lätt övergående och utan bestående men.
Skribent Kim Valfridsson Egenerfaren
070-797 20 29
info@admin
Källor: Wikipedia, Socialstyrelsen, SBU, Famna – Riksorganisationen för idéburen välfärd
Läs också…
