Eller hur ?!?
I landet lagom där allting står bredvid.
Precis så är det.

”Du vet väl om att du är värdefull”
En av de absolut vackraste texter jag vet.
Jag önskar att få känna så en gång.
På riktigt ….
Om nu verkligheten existerar.
Jag hoppas inte det.
För den är hård just nu.
Grym och skoningslös mot mej som har en psykiatrisk diagnos och ett blandmissbruk i bagaget.
Jag är helt enkelt ganska värdelös.
På förhand förevigt dömd.
Av det skyddsnät som jag trodde skulle fånga upp alla vilsna själar på drift ….
Samhället.
Men det samhälle jag trodde fanns ….
finns inte.
Inte för mej.
Jag enkelt komplicerade tjej.

Det kom ett brev på posten.
Ett brev från kommunen.
Med ett beslutsunderlag och många väldigt privata detaljer.
Vilken tur att det kom till rätt brevlåda tänker jag ….
Ett beslut efter en fyra månaders utredning.
Jag fick lixom efterlysa detta beslut eftersom handläggarna valt att gå på semester så chefen fick kliva in och slutföra uppdraget.
Ja, det syntes på innehållet att det nog inte var riktigt renskrivet eller klart men ….
Det var ganska hårda bud i texten och ett tag undrade jag vem jag läste om.
Det var om mej.
Beslutet handlade om mitt liv.
En främmande människa hade utifrån olika forskningar och statistiker analyserat sej fram till detta vansinne till beslut ….
Jag är väl för faan ingen studie !!!
Jag är en medmänniska !
Och handläggaren känner inte mej ….

Jag är alldeles sönderbruten idag.
Sitter i tårar och funderar.
Maktlös.
Uppgiven.
Och jag är oerhört rädd !
Jag vågar inte fortsätta att leva.
För det är ”jag” som är problemet här.
Det är mitt psykiska tillstånd som är faran.
Min existens som hotar min tillvaro ….
Så skevt.
Jag måste bort för att rädda situationen.
Hur är det ens möjligt ?!?

Jag trodde ärligt inte att vårt samhälle, vårt skyddsnät och socialtjänstlag hade ett så föråldrat och förlegat synsätt och arbetssätt idag år 2020 ….
Idag när psykisk ohälsa är vårt mest ökande samhällsproblem och suicid den näst största dödsorsaken i vårt land ….
Jag trodde inte att vårat samhälle ännu är så stigmatiserat och dömande att de rakt av säger till mej att jag är en sämre människa.
Jag trodde ….
Jag ville tro ….
Nu vet jag.

Och jag skäms.
Återigen bär jag skam över mej själv.
Jag lägre stående väsen för världen.
Och jag är rädd.
Återigen livrädd för livet att leva det fel och bli straffad av omgivningen.
Och jag är ledsen.
Återigen tårfylld sitter jag förtvivlad för att jag inte äger min väg att gå.
Och jag är värdelös.
Återigen ifråntagen min identitet och känsla av ett eget inre värde.

Tack som fan.
Alla människors lika värde.
Eller hur ?!?
I landet lagom där alla står bredvid.
Visst är vi fantastiska ?

Skribent: Ylva Kristina Larsson
info[@]equalsthlm.se
070-7972029