Under 2024 utsattes tre kvinnor Equal arbetar med för våldtäkt. I inget av fallen har kvinnorna erhållit samtalsstöd eller någon form av behandling för sina upplevelser, varken av psykiatrin eller socialtjänsten, trots att de haft kontakter med både psykiatri och socialtjänst.
Skyddade boendet förbjöd att prata om det hon varit med om
En man med kopplingar till organiserad kriminalitet slår klorna i en svårt sjuk kvinna. Han hotar, bearbetar, manipulerar, misshandlar, våldtar henne under en period om en månad. Kvinnan har redan kontakt med psykiatrin men kan inte formulera det som händer med henne. Hon är för känslomässigt avstängd. Det är först när hon får kontakt med en MIKA-mottagningen som de listar ut hur allvarliga situationen är och att kvinnan svävar i stor fara och är utsatt för brott. MIKA-mottagningen ringer soc och kvinnan kallas till ett möte där. Mötet slutar med att hon förs från socialkontoret med poliseskort till ett skyddat boende 10 – 15 mil från Stockholm. Hon får veta att socialtjänsten gjort ett undantag för henne för socialtjänsten jobbar ju bara med att ge insatser för skydd från våld i nära relationer. Kvinnan har ingen nära relation till gärningsmannen.
Det skyddade boendet saluför sig som att man ger samtalsstöd vilket visar sig vara marknadsföring och inget annat. När kvinnan vill tala med personal om vad som hänt är svaret att de inte är några psykologer och att om hon mår dåligt får hon vända sig till psykiatrin. När hon försöker tala med andra placerade kvinnor tystas hon av personalen. Till slut hamnar kvinnan på akutpsykiatrin och läggs in. Därifrån förs hon till ett annat skyddat boende. Där händer samma sak. När hon vill tala om det som hänt har personal inte tid, är inte utbildade och hänvisar henne till psykiatrin. Till slut står kvinnan inte ut med de begränsade livsvillkor skyddade boenden erbjuder utan väljer att avbryta insatsen på grund av dåligt psykiskt mående, uteblivet stöd och restriktioner som gör att hon inte får träffa sina vuxna barn, viktiga vårdkontakter eller andra sociala sammanhang. Inte i någon av kontakterna med vare sig socialtjänst eller psykiatri erbjuds kvinnan möjlighet att tala om det som hänt henne. Hon får bära det själv.
Kommunen låter våldtagen kvinna bli hemlös
En okänd man tränger sig in på ett LSS-boende och utsätter kvinnan som bor där för hot och våldtäkt. Efter våldtäkten försöker hon att hantera situationen på egen hand, men när hon väl berättar för sin mamma om vad som hänt så brister det för henne. Våldtäkten skapar trauma hos kvinnan och hon kan inte längre vistas i lägenheten. Kommunen erbjuder ett annat boende som kvinnan, som är i chock, tackar nej till för att det finns en man där, hon är rädd för. Resultatet blir att kvinnan i praktiken blir hemlös och får flytta runt bland släktingar och vänner. Detta är något hennes kommun är högst medveten om men deras inställning är att hon har fått ett erbjudande om instans hon tackat nej till. Hon erbjuds inget samtalsstöd av vare sig socialtjänst eller psykiatri. Hennes mamma bekostar privat en terapeut. Om mamman inte hade gjort det hade hon blivit helt övergiven. Kvinnan är fortfarande hemlös och håller på att knäckas alldeles.
Remissen tas inte om hand
En kvinna utsätts för grov våldtäkt av man med kopplingar till gängkriminalitet som tränger sig in i hennes lägenhet där hon bor med ett svartkontrakt där dörren inte går att låsa. Hon är chockad och traumatiserad. Efter tre dagar söker hon hjälp hos Akutmottagning för våldtagna på Södersjukhuset som försöker att säkra spår på hennes kropp. Efteråt skickas hon hem till platsen hon blivit utsatt på. Hon erbjuds skyddat boende av kommunen men tackar nej på grund av att hon har djur hon inte klarar sig utan, och djur får inte vistas på skyddade boenden. Två veckor senare är hon kallad till återbesök på mottagning för våldtagna. Hon frågar om detta är allt, om hon inte ska erbjudas samtalsstöd. De berättar att de skickat remiss till den psykiatriska mottagning hon tillhör, men de har alltså inte kallat henne.
Hon är helt lämnad att ta hand om sig själv. Under tiden kretsar personer ur mannens gäng kring hennes lägenhet och hotar henne när hon går till centrum. Hon polisanmäler efter några dagar och får genomgå långa förhör på plats i lägenheten och på en polisstation. Några dagar efter att hon gjort polisanmälan stjäls hennes telefon från lägenheten.
Världens mest jämställda land?
Sverige brukar benämna sig självt som ett välfärdsland och ett av världens mest jämställda länder med en väl utvecklad kvinnohälsa.
De tre exemplen ovan visar hur sårbara kvinnor utsätts för brott av gärningsmän som med största säkerhet sett ut dem innan gärningarna, som ett lätt byte. Exemplen visar också på samhället oförmåga eller ovilja att ge sårbara kvinnor, brottsoffer, det stöd de behöver, det stöd man marknadsför finns.
Stöd finns på papper – men inte i verkligheten
Det kanske är så att stödet en gång i tiden funnits, att systemen en gång i tiden fungerat, men om det är så, kan man konstatera att det inte är så längre. Allt är ett skimmer. Saker finns på pappret men inte i verkligheten, allt ser bra och välfungerande ut i teorin men i praktiken finns det inte. Utarmningen av välfärdsstaten har gått så långt – på alla plan. Av dessa tre ovanstående exempel kan man dra följande slutsatser på området kvinnor som brottsoffer:
– Socialtjänsten hade förut ett uppdrag att ge skydd åt brottsoffer, vilket fortfarande finns angivet i Socialtjänstlagen. Socialtjänsten har förminskat sitt uppdrag till att enbart gälla personer som är utsatta för våld i nära relationer. Varför? Och hur har de kunnat tillåtas att göra det? Hur har domstolar och staten kunnat låta denna utvecklig ske i ett land som drabbas av allt mer svårartad kriminalitet?
– Skyddade boenden, som förut i hög grad drevs av ideella föreningar som kvinnojourer har blivit en marknad för privata aktörer att dra in höga vinster på. Man drar in de höga vinsterna genom att ha låg personaltäthet med icke kvalificerad personal. I PR-material samt i upphandlingsdokument uppges skyddade boende erbjuda samtalsstöd men i praktiken saknas detta. Kommunernas socialtjänster är inte de som sköter upphandlingarna så de har ingen koll och heller inget ansvar för att kontrollera kvaliteten. Eller så struntar man i vad brottsdrabbade kvinnor behöver och erbjuds.
– Det verkar finnas en tendens att socialtjänster gör det man är skyldig till enligt lag. Om människor far illa inom ramen för lagen, så får det väl vara så, verkar vara den förhärskande tanken. Man gör sitt jobb. Varken mer eller mindre. Om en kvinna blivit våldtagen i sitt hem och inte vågar gå dit mer är det hennes problem – inte socialtjänstens.
– Psykiatrin är designad för att ge behandling med mediciner. När en kvinna utsatts för ett grovt brott och behöver samtal så finns det inte personer som kan ge samtalsstöd akut – det finns inte tillräckligt antal personer anställda helt enkelt.
– Psykiatrin är dessutom så uppdelad i olika specialiteter att den inte är kapabel att ta hand om kvinnor som utsatts för traumatiska brott inom ramen för en ordinarie verksamhet. Och särskilda samtalsmottagningar för brottsoffer där vård och stöd erbjuds snabbt finns inte.
– En remiss som skickas från Akutmottagning för våldtagna borde ha hög prioritet för en psykiatrisk mottagning och insatser riktade mot patienten borde tas om hand fort. Men remisser går inte fort i Stockholms psykiatri och det verkar inte finnas någon prioritering.
Kvinnor blir utelämnade åt sig själva
De tre exemplen ovan rör särskilt sårbara kvinnor som utsatts för grovt brott. Det finns inget som säger att andra kvinnor som utsätts för samma sak behandlas bättre eller på annat sätt. Det är säkert så att kvinnor som är friska och socialt etablerade klarar av att hantera denna situation på ett annat sätt än särskilt sårbara kvinnor men faktum kvarstår:
Våldtäktsutsatta kvinnor lämnas att ta hand om sig själva. Vill de ha samtalsstöd får de bekosta det själva. Har de inte råd är det deras bekymmer. Blir de hemlösa då de inte längre kan bo i det som varit deras hem är det deras sak. Om de inte kan vistas på olika skyddade boenden av olika anledningar är det upp till dem att ordna sitt eget skydd, utan ytterligare hjälp från socialtjänsten för det är vad socialtjänsten erbjuder. Punkt.
Är det så här vi ska ha det i världens mest jämställda land?
Skribent: Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
Läs också…
