Personer som saknar fast boende och sover runt på olika soffor eller är rent hemlösa och sover i tält bollas runt av socialtjänster i Stockholm. Det är svårt att få en stadsdel eller kommun att ta ansvar och bevilja bistånd till dessa människor som lever på marginalen i samhället.

Enligt socialtjänstlagen ska den kommun där den enskilde vistas ansvara för stöd och hjälp som huvudregel. Om den enskilde är bosatt i en annan kommun än vistelsekommunen, ansvarar bosättningskommunen för det stöd och den hjälp som den enskilde behöver. Om den enskilde saknar stadigvarande bostad är bosättningskommun den kommun till vilken han eller hon har sin starkaste anknytning.

En kommun får inte avvisa ett ärende utan att vara överens med den ansvariga kommunen

Riksdagen har klargjort att kommuner inte får bolla människor i nöd mellan sig. Riksdagen skriver i lagförslaget:

”Det är av grundläggande betydelse att den enskilde alltid ska garanteras omedelbar hjälp oavsett i vilken kommun han eller hon befinner sig när hjälpen behövs. Vistelsekommunens yttersta ansvar innebär att en person aldrig kan nekas bistånd i en kommun med beskedet att behovet kan tillgodoses i en annan kommun om det inte står klart vilken kommun som ska ha ansvaret. Detta innebär att den kommun som tar emot en ansökan om biståndsinsatser, eller som får vetskap om att en person eller en familj kan ha behov av biståndsinsatser, aldrig kan avvisa eller avsluta ett ärende utan att vara överens med en annan kommun om vem som bär det huvudsakliga ansvaret”.

Precis detta bollande sysslar kommuner och stadsdelar i Stockholm med

Ett exempel som belyser detta väl är Niklas*. Niklas bodde tidigare inneboende hos några vänner i Sundbybergs kommun. Sedan en tid tillbaka bor han inneboende hos några vänner i Hässelby-Vällingby stadsdel. Osäker på vilken kommun han tillhör ansökte han om försörjningsstöd och nödhjälp till mat i Sundbybergs kommun. De tog emot ansökan men kom fram till att han tillhör Hässelby-Vällingby. När han tog kontakt med Hässelby-Vällingby hänvisade de honom till Stockholms enhet för hemlösa.

Människor på marginalen ger lätt upp när de bemöts med avslag

Många som lever på marginalen orkar inte med flera avslag och att nekas hjälp när socialtjänsten säger att någon annan har ansvaret. Inte heller Niklas. De här människorna har ofta varit socialt utsatta under lång tid och är vana att bollas mellan olika enheter som inte vill ge den hjälp som de har rätt till. Och många gånger leder detta till att de här personerna inte orkar kämpa mer utan ger upp. Faktum är att Stadsmissionen alldeles nyligen rapporterade att mycket av deras insatser går till ”de ohjälpta” – alltså personer som borde få hjälp av socialtjänsten men som inte får det. Mycket av det arbete vi gör på Equal är att stödja och pusha folk så att de orkar ansöka om biståndsinsatser som de har rätt till.

Enheten för hemlösa tog emot Niklas slutligen

Efter att ha tagit kontakt med socialtjänsten i Sundbyberg och Hässelby-Vällingby och slutligen enheten för hemlösa bedömde de att han tillhör dem. Det har dock tagit flera veckor och Niklas sökte bland annat om akut hjälp till matpengar. Niklas har alltså inte fått det stöd han har rätt till enligt socialtjänstlagen.

Mycket enklare för anställda inom socialtjänsten att komma överens såsom lagen kräver

Det hade varit mycket enklare för anställda inom socialtjänster i Stockholms kommuner att kommunicera med varandra och fastställa vilken kommun som har ansvaret att hjälpa till. Människor på marginalen har sällan dessa kunskaper och deras liv och hälsa hänger på att tjänstemännen faktiskt gör sitt arbete. Tjänstemännen är väl insatta i socialtjänstlagen och den Överenskommelse mellan kommunerna i Stockholms län om ärendeansvar för personer i hemlöshet som finns. Lagen kräver faktiskt detta.

Många fördelar och få risker för socialtjänsten att bryta mot lagen

Det finns dock en stark tendens att socialtjänster i strid mot lagen, nekar utsatta personer stöd utan att motivera och utan att hjälpa personen att erhålla andra vägar till bistånd och hjälp. Det är ett mycket effektivt sätt att spara pengar på, samt att minska belastningen och den egna arbetsbördan. Att man bryter mot lagen väger lätt jämfört med detta. Särskilt då utsatta människor endast i undantagsfall orkar anmäla och driva sina fall. Och om de mot all förmodan skulle orka anmäla till IVO eller JO och dessa finner anledning att anmärka, blir påföljden för socialtjänsten att man får skriva en plan för hur man inte ska göra det man gjorde en gång till. Med detta låter sig IVO och JO nöja. Och sedan kan socialtjänsten fortsätta att göra det man gjorde.

*Niklas heter egentligen något annat.

Skribenter Dennis Aberos
070-797 20 29
info@equalsthlm.se

Läs också…

Regeringens arbete mot hemlöshet inte seriöst
Hemlöshet – en nödvändig del av bostadsmarknaden!