Wilton har varit omhändertagen i sju år då olika myndigheter och domstolar bedömt att Malin saknar föräldraförmåga av varierande orsaker. Man skulle kunna tro att han fått den bästa vård och omsorg ett samhälle kan ge under dessa år. Dessvärre är så inte fallet.
— Jag är väldigt orolig för min son. Jag lät en barnpsykolog/-psykiater gå igenom Wiltons journaler och utredningar. Han hittade 40 olika punkter med svagheter hos Wilton. Wilton slutade prata 2016. Än idag, efter sju år har han svårigheter med talet. Det påtalade utredningarna. Han har ett enormt hjälpbehov för att komma dit han ska. Han behöver bli omhändertagen mer, få mer stöd och stimulans, träffa logoped och en BUP-kontakt men det har både socialtjänst och fosterhem helt struntat i.
— Han har varit omhändertagen i sju år. Det har varit sju år av förvaring inget annat. Han är kvar där han var, när de tog honom. Han pratar fortfarande lika dåligt, har kvar motoriska svårigheter. Vi pratade för 14 dagar sedan och då var han var superpeppad. Han vill prata varje dag, han vill krama mig, undrar när får vi träffas. Mormor finns med fortfarande liksom släktingar. De vill ha kontakt men de har inte fått ha kontakt med honom under sju års tid. Wilton pratar om mormor, morfar, släktingar, sin pappa men får inte träffa någon av dem. Han och jag får prata i telefon en halvtimme varje månad.
Är kontrollerad av fosterhemmet
— Han vet inte vad han ska kalla mig, Malin eller mamma? Han tvekar. I vårt senaste samtal berättade han att han skulle opereras men då blev han nedtystad av fosterhemsmamman som sitter och överhör våra samtal. Han är väldigt kontrollerad och styrd i vad han ska säga och göra. Vill han nu komma hem till mig? Hans fria vilja är påverkad. Han är tvungen att knyta an där han är, för att överleva.
Fem år av försummade behov
— Under de fem senaste åren har hans behov försummats. Han får inte anpassningar, ingen hjälp, han får inte gå ut, han får inte träffa mig. Det finns rum på fängelserna där barn ska kunna få träffa sina mödrar, han fick aldrig komma dit och träffa mig. Det var en del av straffet för mig, och det straffade honom också. Man berövar honom hans identitet och möjlighet att få en anknytning med mig och jag tror att det är mycket medvetet beslut från domstolarnas sida.
— Vi har träffats som längst tre timmar och då kunde vi leka och fungera ihop men vad ser man på tre timmar. Varför hålla på så när de ser från det första utredningshemmet att det inte var några problem Varför gör man det man gjort under de här sju åren som inte innebär något annat än att han är förvarad och att vi bägge går med stresshormoner. Varför gör man så?
Ett brott att visa sin kärlek – De första tre åren fick jag höra att jag inte kunde tillgodose Wiltons behov för att jag var psykiskt sjuk. Nu får jag höra i domstolarna sedan tre år att jag inte kan tillgodose hans behov för att jag är kriminell och har suttit i fängelse. Men vad är mitt brott? Vad var uppsåtet med mina brott? Jag ville min sons bästa. Jag ville visa min son kärlek genom att ge honom brev och julklappar? Är jag en ond människa då? Är jag en dålig mamma då? Om jag vill tillgodose min sons behov och det är mitt uppsåt så är det ett gott uppsåt menar jag, men det tycker uppenbarligen inte domstolarna för de är inte intresserade av vård, omsorg och kärlek. De är intresserade av att straffa.
Läs från början:
Artikel 1: Malin sökte stöd av socialtjänsten – fick sitt barn omhändertaget
Artikel 2: Wilton blir omhändertagen igen – efter att Malin aktivt sökt kontakt med soc
Artikel 3: I brist på rättvisa tar Malin saken i egna händer – staten hämnas
Artikel 4: Omhändertagen enligt LVU – barnets bästa?
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
