Artikeln är en fortsättning från artikeln:“När soc sätter in LVU upphör rättssäkerheten – mamma blir av med alla sina barn”, Till hela artikelserien om LVU-kampanjen.
Socialtjänsten skall arbeta med barnets bästa för ögonen. Men är omhändertagande enligt LVU verkligen det bästa för barnet alla gånger? Angie Karhu berättar om två av sina omhändertagna barn och hur de hanteras av socialtjänsten.
– Varför lyssnar ingen på barnen? Min son blir 14 nu till sommaren. Han har sagt sedan dag ett att han inte går med på att jag är psykiskt sjuk. När de suttit på barnsamtal och sagt att jag slagit honom, att vi har misär hemma, att jag är sjuk så har han alltid nekat till detta Och nu säger han fortfarande att han vill träffa sin mamma – de hotar honom med förflyttning och att de ska ta hans SIM-kort till telefonen så att jag inte kan nå honom. Han vill verkligen träffa mig, men vågar inte för då kommer de att förflytta honom. Ingen vill lyssna på barnen trots att barnets bästa ska vara i centrum – men det kan inte barn göra för de vet inte sitt bästa? I vissa fall.
– När min mellersta som hade haft umgänge med mig en timme i månaden var han glad till en början men ledsen efteråt. För att han inte fick träffa mig mer såklart, för att vi tvingats ta avsked. Socialtjänstens tolkning är: ”Barnets reaktion är så stark och det beror på att han är rädd för sin mamma”, och så valde man att avsluta umgänget. Han var för liten för att kunna sätta ord på sina negativa känslor.
– Idag har det gått två år. Pojken svarar nej på om han vill träffa mig. För att det gör för ont att skiljas från mig. Är han tillräckligt gammal för att förstå sitt eget bästa? Nej, säger jag. Ja, säger soc. I det här fallet. Då barnet för fram det soc. vill att barnet ska säga.
– Något som också är skrämmande är att efter det att han separerades från mig utvecklades blindhet på ena ögat. Man tror från BUPS sida att den berodde på separationsångest, och att boten skulle vara mer umgänge. Men soc. tillåter inte det. Är det barnets bästa? Han blev blind och det finns ingen fysisk förklaring och fastän experter på barn tror att det kan bli bättre av tätare umgänge med mamma så låter de mig inte träffa honom? att jag och mina barn är så tajta? Nu är jag grundligt utredd, ändå får barnen inte träffa mig. Mördare får träffa sina barn – jag får inte det. Det finns ingen skälig motivering.
– Skulle man i en vårdnadstvist förhindra att barnet får träffa ena föräldern? Det skulle aldrig ske, men soc. kan neka kontakt med ena föräldern. Mina barn kommer att må dåligt, om man ser till statistiken för hur omhändertagna barn mår. Vem kommer att få bära skulden för detta, när de börjar må dåligt, och kanske börjar missbruka och bli kriminella som många placerade barn drabbas av? Ja, det blir ju jag, för soc. tar ju inget ansvar.
Följ artikelserien om “LVU-kampanjen”
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
