Nollvision för suicid – en dröm att hålla vid liv!

Kvinna står på en bro
Människor som räddats från suicidförsök beskriver tacksamheten av att ha blivit räddade. Att de i sin suicidalitet velat behålla det för sig själva är för att man förstår vad man startar hos dem som tar emot den informationen. Foto: AdobeStock.com

Behåll nollvisionen för suicid – vi behöver den. Som människor. Som sjukvård. Som samhälle.

Vision är bland annat något man vill uppnå. En vision uttrycks oftast som ett framtida tillstånd som man vill uppnå, och behöver inte uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet.
Ordet är populärt inom politiken, till exempel den så kallade nollvisionen som handlar om att man önskar uppnå att ingen dör i trafiken.
En vision är även ett varsel en slags varning eller ledtråd. Förklaringsvis är det en mental bild som dyker upp och som ämnar ge dig ett budskap.”

Wikipedia

Lägger nollvisionen för suicid skulden på fel ställe?

Nyligen kunde vi i DN läsa hur en psykiater tar till orda och han verkar inte ha några visioner kvar alls. Eller är det mest ett bra sätt att få uppmärksamhet så det går lättare att sälja den nya boken, Christian Rück är psykiater och professor i psykiatri vid Karolinska institutet?
I en och samma artikel, DN Debatt 2024-01-19 ”Nollvisionen för självmord lägger skulden på fel ställe” har han lyckats blanda ihop korten till en underlig soppa av slutsatser och sin kunskapsnivå till trots så presenterar han sina egna subjektiva sanningar utan någon som helst bakgrund för gemene man att begripa sig på. Det kanske finns en avsikt med det?
Bara man är ansedd inom sitt skrå, har de rätta kontakterna att nå ut i stora media så behöver man inte anstränga sig mer än så här?
 
Naturligtvis har vi nu en kort tid efter artikeln med stort A även en radda av självutnämnda experter, förstå-sig-påare med en enormt hög svansföring som passar på att surfa på svallvågorna av uppmärksamheten och hävdar sig själva om möjligt ännu mer onyanserat och pinsamma sakfel i DN och kvällspressen.
Man får ta sig för pannan. Hålla huvudet kallt, skrika i kudden, nynna på Pink’s Missundaztood och så tillåta sig att börja sortera lite i det anförda.

Nollvision för trafik något att hålla fast vid

I have a dream , Martin Luther Kings tal, en vision bland de mest kända och som de allra flesta människor inte alls har svårt att ta till sig. Vem vill inte få drömma stort, känna tröst, tillit och hopp till att en dag kanske det blir verklighet. Målen ska vi inte riva ner. Inte ens när de känns hopplösa att nå.
De flesta vet att det är en strävan, för någonstans måste förändringar och utveckling ta sin början. Under tiden det utvecklas kan vi bära drömmar, visioner i mjuka hjärtan och påminnas om vart vi vill. För oss själva och våra medmänniskor. Klart vi blir frustrerade, klart vi funderar på om det är nån mening med det hela, det tar ju sån tid. Kanske får man finna sig i att man själv gått ur tiden när det en gång ändå blivit så bra resultat att det gifter sej med visionen?

År 1997 antog Sveriges riksdag Trafikverkets nollvision ”Tillsammans räddar vi liv” angående omkomna och skadade i trafiken. Ett arbete som alltjämt fortgår. Nollvisionen lever.

Ändå vet vi att så länge det finns trafik kommer människor att skadas och även avlida. Utan att närmare gå in på utvecklingen med just detta arbete så visst är det önskvärt med en nollvision för trafikdöda.
Inte är det väl nåt som skaver med den visionen? Vem vill få bud med polis och präst om att älskade närstående tyvärr förolyckats?  Visst kan vi i medmänsklighetens namn skriva under på det – det vill vi inte ska hända någon!

Att resonera om trafikfrågor i förhållande till skadade och dödade har förhållandevis enkla förklaringsmodeller med statistik om de omständigheter som kommit att påverka olyckor.
Det finns ifrågasättanden men få kommer på tanken att föra fram det usla förslaget att slopa nollvisionen i trafiken för det. Här får vi alltså fortsätta att med mjuka hjärtan drömma stort…

Nollvision för suicid – en dröm att hålla vid liv

År 2008 antog Sveriges riksdag även nollvisionen mot suicid, självmord. Ett tydligt ställningstagande, helt i linje med efterlängtade och folkbildande syften med att höja vetskapen och minska tabuering som i sin tur stärker det meningsfulla arbetet med att minska antalet självmordsförsök och fullbordade suicid. Reella suicidpreventiva insatser tog samtidigt form och blev till verklighet på olika sätt. Utvecklingen fortskrider alltjämt.

Enligt statistik och vissa källor innebar införandet av SSRI- preparat för ett antal decennier sedan att antalet självmord sjönk. Det kan finnas anledning att ifrågasätta denna slutsats då det inte har förekommit statistik kring suicid på motsvarande sätt som i nutid. Jämförelser blir därför svåra.
Om vi ändå inte bryr oss om det utan fokuserar på vad som hänt med siffrorna i statistiken, så tyvärr inte mycket, trots riksdagens antagande av nollvisionen för drygt 15 år sen. *
Å andra sidan vet vi inte och får aldrig veta hur mycket visionen faktiskt påverkat att statistiken inte heller ökat. Nollvisionen kan mycket väl ha påverkat människor att inte ta sina liv eller försöka dö. Det finns ju trots allt en nollvision som vittnar om allas värde…
Andra bryr sig, okända människor som aldrig mötts eller har med varandra att göra. Det är starkt. Att veta att vi är värdefulla, värda att leva och få hjälp med det när det behövs. Det är så vi fortsätter sträva vidare. Det är så vi ska fortsätta värna nollvisioner.

Sortera bland visionerna – men behåll dem

Barn och cancer hör inte ihop, hjärt- och lungsjuka förtjänar att få leva. Till exempel. Vi blir alla berörda av budskapen. Fast vi vet att det inte är så enkelt som att skramla med insamlingsbössan bara. Vi människor strävar i allmänhet för att hålla andras lidanden ifrån oss. För det är nog ungefär så långt just den insatsen når när man ger en slant – att få känna att man gjort något, bidragit, man har ju faktiskt gjort vad man kunnat ändå och man slipper tänka så mycket mer på eländet…
Hur det insamlade sen faktiskt används är en helt annan historia. Men det värmer både givare och mottagare även om folk fortsätter dö.
Det går inte att jämföra de olika visionerna sinsemellan. Ändå är de var för sig lika viktiga.
Suicid och suicidförsök har många individuella skillnader och omvärldsfaktorer som bidrar till att det uppstår men det går även att också att se tydliga röda trådar.
Trådarna vid suicid kan ha flera bakomliggande anledningar. Vi är till vår genetik, våra förutsättningar, möjligheter att påverka belastningar och lidanden olika varandra.

Människor som räddats från suicid beskriver tacksamhet

De flesta är överens om att en människa som tar sitt liv inte är frisk. I alla fall inte i den letala stunden. Snarare påverkad på ett sätt bortom all den rim och reson vi som icke suicidala känner till eller kan föreställa oss. Bortom möjligheten att rationellt välja då allt överväldigas av det svåraste lidande, det som kan göra att det inte går att rädda sig själv. Bortom logik och överlevnadsinstinkt. Bortom möjligheten att se en framtid och med en överväldigande känsla av att världen blir bättre utan mig och mina omöjligheter.
Människor som räddats från suicidförsök beskriver tacksamheten av att ha blivit räddade. Att de i sin suicidalitet velat behålla det för sig själva, dels för att det har en ångestlindrande effekt att få tänka på men också för att man förstår vad man startar hos dem som tar emot den informationen. Det orkar man inte där och då. I den suicidala processen, den där det inte går att förutse utvecklingen av (än) – att leva med parallella spår där man planerar för sitt fortsatta liv samtidigt som man planerar för sin begravning. Ifall man inte orkar har man hittat en möjlig väg till paus. Även om den blir permanent. Så stark kan smärtan vara på grund av ett lidande man inte valt att ha eller få.

Vårdens uppbyggnad, inte nollvisionen, skapar skuld hos suicidala

Påstå inte att nollvisionen bidrar till att patienterna uttrycker skuld och skam över sina suicidala processer eller suicidförsök. Det är snarare hur vården är uppbyggd och vad som sitter i väggarna. Det är snarare på grund av skuld och skambelastande attityder och värderingar.
”Det var hens val, hens ansvar. – Hur kunde hen göra så mot x? Fy, så egoistiskt!” Till exempel. Som om det inte var tillräckligt svårt redan.
Hur utvecklar man samtalen och frågorna? Vad har man uppnått hitintills?
Inom skolvärlden brukar man säga att det inte är något fel på elevens inlärningförmåga utan på lärarens förmåga att lära ut. Det gäller troligen i relationen mellan vårdpersonal och patient med.
Det finns fler faktorer som påverkar ”hemlighållande” av egen suicidalitet. Och så är naturligtvis om man förstår att kunna läsa mellan raderna eller försöka tala och fråga på de sätt patienten förmår att svara på, orkar och vågar respondera med.

Vilket vid det här laget borde vara väl känt för tillräckligt utbildad vårdpersonal. Fokusera i stället på varför vården inte lyckas bättre och lägg det på bordet. Vad är det man missar? Vad är det man fortsätter med som ändå inte fungerar? Runt 11 000 personer vårdades 2021 i samband med ett suicidförsök eller annan självdestruktiv handling. Vilka samtal och frågor ställs till dem? Hur ställs de? Hur fångas de upp efter avslutad akutvård?
”Vi trodde vi hade svaret, men det var frågan som var fel”
Bono

Vem ska man tro på när allt är så här?

Forskning positioneras och uttrycks utifrån egna intressen. En källa kan hävda att ett mycket litet antal människor har haft vårdkontakt i anslutning till att de suiciderat. Sen finns det andra lika tongivande källor som hävdar att näst intill alla som suiciderat haft samtida kontakter med vård.

Patienter i psykiatrisk vård har det ofta svårt i flera sammanhang. Inte sällan har de blivit psykiatriska patienter av att ha ett svårt liv. Lidandet kan lätt överskugga möjligheten och utsikten att få leva ett drägligt liv. Olika faktorer påverkar, vi har fortfarande ingen samverkan mellan viktiga stöd i samhällskedjan och fortfarande saknar vårdpersonal, de som är de mest patientnära mycket utbildning, främst i bemötande. Så har de såklart även de lägsta lönerna i den hierarkin och det är lätt hänt att bara låta det som sitter i väggarna fortgå.
Människor som behöver söka ekonomisk hjälp, äldreomsorg eller hjälp som funktionsnedsatt är i en stor riskgrupp, ca 40% av dem tar sina liv. Knappast för att de får den hjälp de behöver…

Inte nollvisionen som skapar obehag hos personal när någon suicidera

Psykiatriker, verksamhetschefer med flera är måna om den personal de har. Såklart. Vad är alternativet? Det blir dock en mycket olycklig ansvarsförskjutning när de väljer att hävda att nollvisionen för med sig skam och skuld för vårdpersonal när en patient tar sitt liv. Det är inte nollvisionens fel. Det är det mänskliga i oss alla, det oundvikligt svåra, frågorna som invaderar vem som helst, som ifrågasätter vad mer kunde just jag ha gjort för att förhindra? Har jag gjort fel, begått misstag? Lägg krutet på att stärka och utbilda vårdpersonal i stället för att blanda in nollvisionen som felande länk.
Det är mänskligt med självrannsakan när en människa dör oväntat. Ibland inträffar rannsakan även när döden är det enda möjliga alternativet på grund av obotlig sjukdom och därför borde vara väntad.

Man rannsakar sig själv och alla som på något sätt varit involverade i den avlidnes liv. Det är en kartläggning, nödvändig för att försöka förstå vad som hände, för att skapa en bild som känns möjlig att leva vidare med. Ibland kan tonläget bli hårt.
Ifrågasättanden, kanske anklagelser förekommer.
Det behöver de som ska möta efterlevande ha kompetens och tålamod för.
Människor hamnar i kris, trauma, chock och det är det man måste kunna möta.
Det är oftast omöjligt att vara sitt vanliga jag då livet rämnat. Det är naturliga reaktioner på onaturliga händelser. Det behöver man skapa rutiner för att kunna ta hand om på ett kvalitativt och omsorgsfullt sätt. Vårdgivare och övriga ska inte utreda sig själva efter en suicidhändelse.
Objektiva parter ska utreda och besvara frågor från närstående.
Därtill behövs utbildning till vårdpersonal om att det kommer att förekomma svåra upplevelser förr eller senare och till det finns självklart förebyggande utbildning, handledning och avlastning.
Men låt bli nollvisionen för det är inte den som ställer till det för vårdpersonal.

Så ska du inte känna

Det duger inte att påstå att efterlevande får ökade skuldkänslor på grund av nollvisionen.
Att känna skuld och ha frågor kring förlusten är ett av hjärnans sätt att hantera det ohanterbara. Också individuellt förstås men det går sällan att tvätta bort, det lidandet får efterlevande lära sig leva med.
Så småningom kan tankar och känslor förändras även för en efterlevande, de överväldigar inte på samma sätt och man får större möjlighet att själv bestämma när sorg, saknad och eviga frågor får komma till uttryck, får ta plats.
Att till människor i dylika svåra situationer komma med korkade råd om vad hen ska känna och tänka är inget annat än dumt. Det vittnar bara om att den som uttrycker det tror sig ha gudomliga egenskaper som i sin tur kan trolla bort det onda.

Efterlevande, de som blir kvar efter ett självmord, uppskattar nollvisionen med den självklara medvetenheten om att den inte går att uppnå till 100%. De vet att det är en vision. Ändå, den värmer, stärker och det behöver alla de tusentals drabbade varje år för att själva orka vidare. Det är lätt att själv bli suicidal i den smärtsamma process som tar vid. Så låt nollvisionen mot suicid vara kvar, den stärker efterlevande och ger en viss känsla av upprättelse och värdighet i allt det svåra.

Äpplen och päron är inte samma frukt

Påståenden och resonemang där man blandar ihop nollvisionen mot suicid med assisterad dödshjälp i vården är absurd! Det går inte att jämföra så. Blanda inte in obotliga somatiska sjukdomar som oundvikligen leder till död under svåra plågor och som patienten vill få befrias ifrån. Det har inget med de suicid som nollvisionen angår att göra överhuvudtaget!
Patienter i vården, klienter i socialtjänst, människor med ett stort lidande vill få hjälp och lindring, inte förlora sina liv!
Så låt nollvisionen mot suicid vara och räkna inte statistik för assisterad dödshjälp till suicid. Min mormor fick helt klart hjälp på äldreboendet med att avsluta sitt liv. Min mor fick helt klart hjälp av den mycket kompetenta och inkännande palliativa vården när cancersjukdomen till slut inte lät sig kuvas. Likaså för min barndomskamrat några år senare. Hjälp att komma snabbare till dödens port finns redan vid svåra somatiska tillstånd som är utan möjlighet till lindring eller överlevnad och där patienten själv uttrycker sin önskan. Men det pratar vi inte om. Så kan det få vara. Det är en helt annan diskussion. Så blanda inte ihop det med nollvisionen mot suicid.

Men herregud och alla Jesusbarn så dystert, finns det några visioner kvar?
Javisst!
Livet är till för att levas. Det behöver många hjälp med. Vissa någon gång. Andra många gånger.
Belastningar och lidanden är svårigheter vi alla råkar ut för, vi behöver varandra då.
Det är individuellt och inget skyll-dig-själv-för-dina-egna-val av belastningar och svårigheter som kan uppstå.
Inte ens om det slutar med döden till följd av det psykologiska olycksfall ett suicid faktiskt är.

Skribent Kim Valfridson, Egenerfaren 
070-797 20 29
info@equalsthlm.se

Källor: Socialstyrelsen, Kunskapsguiden, Folkhälsomyndigheten, vittnesmål från efterlevande och de som överlevt självmordsförsök, patienter i psykiatrin, Sveriges riksdag, många års erfarenhet, kunskapsinhämtning och djupa reflektioner.

Läs också…

https://www.equalsthlm.se/artiklar/menar-regeringen-allvar-med-nya-strategin-for-suicidprevention/
https://www.equalsthlm.se/kronikor/ar-det-psykiatrin-suicidala-manniskor-far-hjalp-av/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade artiklar

Equals nyhetsbrev

Prenumerera på Equals nyhetsbrev. Nyhetsbrevet kommer ut en gång i månaden med intressanta artiklar, krönikor och mycket mer.





Equals öppettider

QvinnoQraft

Måndag -Fredag 10.00 – 17.00
Kontakt
070-792 41 78
qvinnoqraft[@]equalsthlm.se

Råd § Stöd

Vi svarar på frågor om psykisk ohälsa, beroende och läkemedel. Eller om du har problem med soc, sjukvård eller andra myndigheter. Hör av dig!

Ring! 070-797 20 29
Telefontider: 12:00 – 17:00
Mejla! info[@]equalsthlm.se

Kolla in vår guide:
Hävda dina sociala rättigheter

Besöksadress
Grindsgatan 37, Stockholm Södermalm

Ring! 070-797 20 29 - Mejla! info(@)equalsthlm.se

Vi svara på frågor om psykisk ohälsa, beroende och läkemedel. Eller om du har problem med soc, sjukvård eller andra myndigheter. Hör av dig! Telefontider: 12:00 – 17:00.
Råd & stöd