När soc sätter in LVU upphör rättssäkerheten – mamma blir av med alla sina barn

orust kommunbyggnad
Angie har fått fyra barn omhändertagna av socialtjänsten. Soc anklagar henne för psykisk sjukdom, missbruk, slagit sina barn, att hon inter emot hjälp men allt detta är överbevisat av Angie. Foto: Privat, Foto: Wiki

Artikeln är en fortsättning från artikeln:“När soc sätter in LVU upphör rättssäkerheten – mamma blir av med alla sina barn”Till hela artikelserien om LVU-kampanjen.

Fyra barn ska få växa upp utan sin mamma. Det har socialtjänst och domstolar bestämt oavsett vad mamman gör, eller vilka bevis på föräldraförmåga hon tar fram.

Angie Karhu 33 år gammal. Hon är sjukskriven för utmattning sedan december.
– Smärtan är oändlig. Man saknar sina barn. Det gör så ont… Jag har stridit för mina barn sedan 2018. Det gick inte längre. Jag tog slut.

Angie har fått fyra barn omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten har anklagat henne för att ha en svår psykisk sjukdom. Hon har bevisat att hon inte har det. Socialtjänsten har sagt att hon missbrukar. Hon har bevisat att hon inte gör det. Socialtjänsten har sagt att hon slagit sina barn – även fast barnen säger att hon aldrig gjort det. Socialtjänsten säger hon inte tar emot hjälp trots att hon tagit emot hjälp så länge att boendestödet sagt att hon inte behöver boendestöd.
På punkt efter punkt efter punkt har Angie visat att hon är en bra förälder. Trots det är barnen fortsatt omhändertagna och hon får inte ens träffa dem längre. Socialtjänsten har dragit åt tumskruvarna allt hårdare i takt med att Angie gjort motstånd.

Barnens behov i centrum – eller socialtjänstens?

Angie och hennes barn är utsatta för ett system som säger sig sätta barnens behov i centrum. Men mycket pekar på att det i själva verket är socialtjänstens prestige och behov av att visa att man aldrig gör fel som är i centrum. För om man skulle ändra på sina beslut nu, i det här läget, lätta på villkoren, låta Angie återigen få vårdnaden om barnen– skulle det innebära att man gjort fel från första början. Och det erkänner socialtjänster sällan när det gäller omhändertagande av barn.

Angies son omhändertogs av misstag – hon berättar i radion om det

– Egentligen börjar det med att min son blir felaktigt omhändertagen, berättar Angie. Soc förväxlade min nioåring med en treåring, min grannes barn som de skulle göra ett akut omhändertagande på. De kom med poliser och ryckte tag i honom. Han blev jätterädd. Jag gjorde en polisanmälan på det som skett och anmälde det som inträffat till IVO

– IVO ansåg efter två års utredande att soc inte hade gjort tillräckligt, men sen blev det inget mer. Polisen lade ner förundersökning och anmälde sig själva för tjänstefel, men inget hände med den heller.

Jag gjorde också något jag inte borde ha gjort, det kan jag ju se så här i efterhand: Jag gick ut i P4 och det var ju inte så populärt. Efter att intervjun sänts fick jag samtal från socialtjänsten på Orust, jag fick veta att jag hade brustit i säkerhet eftersom jag låtit min nioårige son vara ute och leka utan tillsyn. Det blev mitt fel att deras misstag hade kunnat ske.

Separerar från dotterns pappa – som gör orosanmälning mot Angie

– Kort efter denna händelse separerar jag från min dotters pappa och han väljer att göra ett 60-tal orosanmälningar på mig, i veckan. Anklagelserna jag får emot mig är att jag är missbrukare och psykotisk, och en fara för barnen, enligt hans uppgifter. Soc väljer att gå på hans linje och öppnar en utredning på mig, självklart, eftersom de har ögonen på mig efter intervjun i P4. De förlitar sig blankt på hans uppgiften. Gör man 60 orosanmälningar på en vecka, skulle jag inte betrakta personen som gjorde det som seriös, men de valde att göra det.

Blir utsatt för människorov – och en orosanmälan till

Men det ska bli värre:
– 1 december 2018 har jag en barnvakt. Jag och min dåvarande nya pojkvän åker och dricker ett par glas med vänner. Kommer hem 00.30. Vi hinner inte vara hemma många minuter förrän några människor kommer dit och är ganska hotfulla. De tvingar in oss i sina bilar, kör ut oss i skogen och misshandlar oss. Vi blir lämnade i skogen, 1,2 mil ute i skogen. Någon ringer socialjouren och säger att jag är och festar medan barnen är hemma själva.
Socialtjänsten åker till Angies hem med polis. Märker att barnen är hemma själva och gör ett akut omhändertagande.

Barnen omhändertas – socialtjänsten ger Angie diagnos

– Det finns drogtester och alkoholtester som visar att vi inte var påverkade. Det finns dokumentation från sjukhuset på våra skador. Vi polisanmäler det som skett, men inget hjälper. Barnen omhändertas akut och förblir omhändertagna. Jag tjatar mig till att jag och barnen ska blir utredda på HVB-hemmet Trollbacken. Utredningstiden är på 12 veckor. Polisutredningen gällande misshandeln i skogen läggs ner, men jag bryr mig inte. Jag lägger bara fokus på att visa att jag är en bra förälder. Jag tvingas också lämna drogtester tre dagar i veckan samt dagliga alkoholtester trots att det inte finns någon missbrukshistorik. De går på hans uppgifter.

– Efter tre veckors provlämnande frågar socialtjänsten missbruksenheten vilken min huvuddrog är. ”Det finns ingen huvuddrog”, sa de från missbruksenheten på Lärjeholm i Gamlestan. ”Hon har ingen, hon har inte missbruksproblem”.
– Socialtjänsten blev förbannad. Jag får ett möte med socialtjänsten och personal från Trollbacken. Socialtjänsten gör bedömningen att jag är svårt psykiskt sjuk, det är deras bedömning och det spelar ingen roll vad jag eller psykiatrin säger.

Utredningshemmet godkänner Angie – soc driver frågan om LVU

– Efter ytterligare sex veckor utredningstid blir jag till slut godkänd som förälder av Trollbacken. De börjar förbereda mig på att jag och barnen ska få åka hem. Men då har socialtjänsten börjat driva frågan om LVU. På slutmötet presenterar socialtjänsten att de hittat ett familjehem till barnen trots att Trollbacken konstaterat att jag var en bra förälder och att de förberedde oss på att vi skulle få åka hem.
– Vid denna tidpunkt hade jag en åttamånadersbebis. Hennes pappa är den som ligger bakom helvetet vi hamnat i. Han ska vara familjehem åt henne, berättar soc. Pojkarna är rädda för honom. Socialtjänsten tar in pappan till dottern för att de ska lära känna varann på HVB-hemmet under helgen, men han vill inte det. Han tar henne bara och åker därifrån.

Socialtjänsten tvingar Angie från barnen – skiljer på bröderna

– Sedan förklarar socialtjänsten för mig att jag ska åka därifrån och barnen ska vara kvar, tills alla papper med familjehemmet är klara. Barnen ska bli lämnade ensamma där. Soc är mycket tydliga med att jag absolut inte får komma dit och hälsa på barnen. Men min nioåring  blir helt förstörd. Så under de fyra veckorna det handlar om, måste jag komma dit för att lugna ner honom. Han kommer inte i väg till skolan, lägger sig inte, äter inte.  Jag ställer upp på att hjälpa HVB-hemmet med detta men det spelar ingen roll hur samarbetsvillig jag är. Pojkarna splittras i olika familjehem.
– Kontakten mellan mig och min ena son som då är 2,5 år mig ska brytas i tre månaders tid för att han ska knyta an till familjehemmet.  Sedan blir det umgängesbegränsningar med en timmes besök i månaden övervakat. Jag innebär en fara för barnen, säger man.
Med alla barn omhändertagna förstår Angie att hon måste hitta en annan taktik:
– Jag vill inte stå med anklagelser om missbruk och psykiskt sjuk så jag genomgår en grundlig psykiatrisk undersökning, utan att berätta det för socialtjänsten.  Det slutar med att när jag får yttrandet av psykiatrin är jag inte bipolär och har aldrig varit det. Jag har enbart en ADHD-diagnos med lite högre svårighetsgrad.

Soc nekar planerat umgänge – vill förhindra återförening

– Efter ett års tid säger man att jag ska få umgänge med min yngsta son men utan övervakning, men i samma vecka som jag ska få träffa honom, väljer de att omplacera honom till ett nytt familjehem. Det för att förhindra att återförening ska vara möjlig. Jag tar till mig den enda rättigheten jag har, att ompröva ärendet rättsligt.
Jag har ett nytt övervakat umgänge med pojken som är 3,5 år gammal vid det här laget:
– ”En dag kommer jag och hämtar dig”, säger jag till honom. ”Du saknar förmåga att ta hand om dina barn, ge honom inte sådana förhoppningar”, säger den som övervakar oss. Detta sägs i umgänge med barnet. Precis innan förhandlingen. Då ifrågasätter jag henne för det. Hon svara: ” vi är alla oroade inför ditt uppträdande idag.”  ”Din mamma är så sjuk att hon kan bli farlig ibland”, säger hon till min son. Det gör mig upprörd. Jag skriker inte på henne men säger bestämt: ”Så där säger du inte till en treåring. Du har ingen rätt att sätta nån diagnos på mig.”. Hon avbryter umgänget.

Förvaltningsrätten anser att Angie saknar sjukdomsinsikt – trots att hon inte är sjuk

– Två veckor senare i förvaltningsrätten presenterar jag utredningen från specialistpsykiatrin om att jag bara har ADHD.  Domen blir fortsatt LVU för att jag har en ”bristande självinsikt”. Sedan fortsätter det på det spåret. Det blir allt värre. Med tiden får jag inte träffa mina barn alls då man strävar efter uppväxtplacering. Man förklarar för mig på möten att anledningen till detta inte i grund och botten är att de tror på vad mitt ex sagt. Utan nu är det barnen som efter två år ”rotat” sig hos sina familjehem, och jag kanske inte ”kommer ihåg” hur det är att vara mamma.

– Vid den här tiden sker ”lilla hjärtat”-fallet. Det går snabbt emot mig. Nu ska vårdförflyttningar ske mycket fortare än idag.

Angie gravid igen – det nyfödda barnet omhändertas på BB

Angie har under tiden blivit gravid. Hon beslutar sig för att föda barnet:
– Jag tänker att nu kan det inte bli LVU när jag har papper på att jag är frisk. Dessutom bodde jag nu i Partille. Jag hade flytt från Orust som omhändertagit mina andra barn.

Men när Angie ligger på BB och nyss fött fram barnet kommer socialjouren in på salen där hon och barnet ligger i sällskap med ett antal poliser och tar barnet.

– Jag drabbades av en chock. Jag gick därifrån. För att klara av det psykiskt och upprätthålla någon form av stabilitet gick jag och jobbade. Jag kände inte hur jag mådde fysiskt. Jag höll på så ett par dagar och mådde allt sämre efter omständigheterna mådde jag bra… tyckte jag.
Sedan drabbas Angie av en plötslig störtblödning från underlivet. Hon förs i ilfart till sjukhuset. Och det visar sig att moderkakan är kvar. Det blir akut operation.
– Sjukhuset anmälde inte ens sig själva. Jag anmälde till IVO som menade att jag hade tagit det medicinska ansvaret när jag avvek från sjukhuset.

– Det nyfödda barnet får LVU för att hans syskon har LVU. Det finns ingen annan anledning. Som jag förstår det har socialtjänsten på Orust nästan krävt av Partille att min nyfödde son ska omhändertas. Den nyfödda pojken får en ny socialsekreterare.
-När hon läser in sig på ärendet tycker hon att det är märkligt varför man inte jobbar på en återförening. Hon sa att hon skulle sträva efter det och jag fick äntligen lite hopp. Men efter jul och nyår ringer hon och nästan gråter hon i telefon: ”Jag är hemskt ledsen men min chef gick inte med på det här.”.

Familjehem bytte namn på sonen – mot lagen men med soc goda minne

Tiden går. Angie har umgänge med sin mellanson Texas:
– Allt eftersom tiden går börjar jag märka att Texas inte reagerar på sitt namn. Varför reagerar han inte?  Jag tar upp detta med socialsekreterare och familjebehandlare men ingen reagerar. Jag blir idiotförklarad. Efter ett år upptäcker jag att det står Julio i hans kläder. Får familjehemmet kalla honom nåt annat än namnet jag gav honom?  Jag ropar på Julio och då reagerar han. Familjehemmet har bytt namn på honom med socialsekreterarens goda minne. De får inte göra det enligt lagen men Idag heter han Julio men på Skatteverket heter han Texas.
– Jag vädjar om att soc ska tillrättavisa familjehemmet men det spelar ju ingen roll vad jag för fram för jag ska ju inte återförenas med honom ändå. Gång på gång försöker jag få mina beslut omprövade och rättade av förvaltningsrätt och kammarrätt men jag misslyckas gång på gång.

Fyra barn ska få växa upp utan sin mamma

– Under det senaste året har deras utredningar blivit smutsigare och smutsigare. Så nu har jag förlorat vårdnaden om alla mina barn. Jag får inte ens träffa mina barn längre. Ju mer motbevis jag kommer med – desto hårdare straffas barnen. Det är helt omöjligt för mig att jobba för återförening. Jag har alla bevis och dokument för att visa att jag har rätt men man struntar i det. Socialtjänsten. Domstolar. De är i allians. Det är sorgligt. Ett tag trodde jag att det fanns rättssäkerhet i Sverige men den erfarenhet jag har är att man vill dra undan mattan på fötterna för vissa. När de har bestämt sig finns ingen rättssäkerhet alls. Jag kan inte, och kommer inte att kunna förändra något.  Nu ska fyra barn få växa upp utan sin mamma.

Fortsättning på Angies berättelse…

Följ artikelserien om “LVU-kampanjen”

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029

Hävda dina sociala rättigheter

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade artiklar

Equals nyhetsbrev

Prenumerera på Equals nyhetsbrev. Nyhetsbrevet kommer ut en gång i månaden med intressanta artiklar, krönikor och mycket mer.





Equals öppettider

QvinnoQraft

Måndag -Fredag 10.00 – 17.00
Kontakt
070-792 41 78
qvinnoqraft[@]equalsthlm.se

Råd § Stöd

Vi svarar på frågor om psykisk ohälsa, beroende och läkemedel. Eller om du har problem med soc, sjukvård eller andra myndigheter. Hör av dig!

Ring! 070-797 20 29
Telefontider: 12:00 – 17:00
Mejla! info[@]equalsthlm.se

Kolla in vår guide:
Hävda dina sociala rättigheter

Besöksadress
Grindsgatan 37, Stockholm Södermalm

Ring! 070-797 20 29 - Mejla! info(@)equalsthlm.se

Vi svara på frågor om psykisk ohälsa, beroende och läkemedel. Eller om du har problem med soc, sjukvård eller andra myndigheter. Hör av dig! Telefontider: 12:00 – 17:00.
Råd & stöd