Diagnosen Münchhausen by proxy är ett mycket sällsynt och svårdiagnosticerat psykiatriskt tillstånd. Trots att det är så sällsynt och svårdiagnosticerat tycks det vara vanligt förekommande i barnutredningar hos socialtjänsten.
Münchhausen by proxy innebär att den sjuke personen i fråga inte själv utger sig för att vara sjuk, utan i stället spelar rollen som ombud och räddare för en annan person, som sägs vara sjuk/gjorts sjuk. Det är vanligen en förälder, huvudsakligen en moder, som använder ett eget barn som sjukdomsbärare och som ofta tillfogar barnet den skada som behövs för att det ska fortsätta att vara sjukt (och behöva räddas). Tillståndet är mycket ovanligt och svårdiagnosticerat. (Wikipedia)
Münchausen by proxy vanlig i LVU-mål – ovanlig i psykiatrin
En brittisk studie visar att ett av 200 000 barn har symtom som orsakats av en förälder med Münchausen by Proxy. I Sverige bodde det 2022, 2 179 840 personer, under 19 år. Statistiskt sett borde det då finns ungefär elva personer i Sverige som har diagnosen. Inom ramen för Equals artikelserie om hur socialtjänsten använder LVU har vi läst ett mindre antal utredningar, 14 – 15 stycken. I dem är Münchhausen by proxy förekommande i fem av dem. Inte i någon av dem, är diagnosen Münchhausen by proxy satt av psykiatrin, utan har kommit in i socialtjänstens utredningar via så kallade orosanmälningar, oftast gjorda av en expartner som på något sätt vill hämnas, en skilsmässa, eller förlorad vårdnad om barn. Det förekommer inte bara i de ärenden vi stött på utan även i följande reportage (Barnrättsexpert: Allvarligt att lämna fel uppgifter till domstol) upplagt på Sveriges Radio
Socialtjänst får inte sätta diagnoser – ändå görs det
Socialtjänstpersonal får inte sätta psykiatriska diagnoser på människor. Socialstyrelsen skriver inte mycket i frågan men definierar på följande sätt om vem som får sätta diagnoser:
”…all hälso- och sjukvårdspersonal som har tillräcklig kunskap om en sjukdom, en funktionsnedsättning eller en skada kan ställa diagnos inom ramen för sin yrkeskompetens.
”Socialtjänstens handläggare är inte hälso- och sjukvårdspersonal. De får alltså inte ställa diagnoser på människor. Ändå förekommer det – och relativt ofta också, som det verkar. Hur går det till?
Jag hittade ett mycket intressant svar på sajten ”Soctanter på nätet”, svaret var dock inte skrivet av någon av soctanterna utan av en person under pseudonymen Zorro Zellner som gav ett alternativt svar på en fråga från någon som anklagats för att vara psykiskt sjuk av soc i en LVU-utredning.
”GRANSKA DIN EGEN UTREDNING!
Kontrollera vilka källor som finns. Andrahandskällor är ofta inte tillförlitliga.
Används osäkerhetsmarkörer? T ex ger intryck av, tyder på, förefaller, synes…
Glidning innebär en betydelseförändring av uppgifter, t e x att det som först i utredningen framställs med viss tveksamhet eller försiktighet, längre fram blir en etablerad sanning.
T ex att du kanske först sa att du mår lite dåligt för att sedan bli psykiskt sjuk.
I utredningar inom socialtjänsten är oftast väsentligt att personers resurser förs in i utredningen. Finns det? Förmodligen inte.
Finns det alternativa tolkningshypoteser?
Handläggaren kanske har tolkat dig som psykiskt sjuk, har de uteslutit andra tolkningar som att vara nervös eller stressad….
Socialen har redan en Huvudhypotes när utredning startas. Ett överdrivet sökande efter bekräftelse på hypotesen, att man så att säga finner det man söker efter, kallas confirmation bias. Tyvärr väldigt vanligt hos Socialens utredningar. Tyvärr….
En utredning kan innehålla utredarens tolkningar av materialet. Vad som är viktigt är att tolkningarna skiljs i texten från de konkreta observationerna. Skilj alltså på observation/fakta och tolkning/värdering. Det skall vara tydligt vad som är utredarens tolkning. Tolkningen måste också givetvis ha sin grund i fakta och får således ej fritt fabuleras ihop. Att skriva att en person kom in i rummet och uppträdde aggressivt, är en tolkning. Vad är observationen?
Att skriva att ett barn inte ”knyter an” till modern, är en tolkning. Vad är observationen?
Återigen en viktig fråga är: Finns det alternativa tolkningar? Innan utredaren bestämmer sig för vilken tolkning/bedömning som är den mot bakgrund av faktamaterialet mest troliga, måste utredaren ha visat att hen sett och har förstått att det kan finnas olika alternativa tolkningar till ett beteende. Detta måste utredaren konkret visa i texten genom att räkna upp, lista, de alternativa tolkningsmöjligheter som står till buds. Gör inte utredaren detta begår hen det klassiska tankefelet imperfecta enumeratio: ofullständig uppräkning av alternativa tolkningsmöjligheter.
Ibland kan läsas att utredaren ”känner oro” för en klient eller för ett barns situation. Huruvida utredaren är orolig eller inte, är emellertid irrelevant för de beslut som fattas. Beslut om att inleda utredning eller omhänderta barn skall inte fattas utifrån att utredaren känner sig orolig, utan p g a faktiska omständigheter.
Den juridiska grunden för myndigheters utredningar finns i grundlagen. I 1 kap 9 § Regeringsformen talas om att myndighetsutövning skall kännetecknas av ”saklighet och opartiskhet”. Utredaren påverkas ofta känslomässigt av den hen utreder, och utsätts ibland för påtryckningar under utredningens gång av olika intressenter.
Genom att läsa en utredning kritiskt kan man, på samma sätt som med en historisk skildring, relativt snabbt se om det finns en tendens i framställningen. Utredaren eller historikern försöker ensidigt belägga en tes. Man ser att alla tolkningar drar åt samma håll, utredaren har inte försökt att argumentera emot sina hypoteser osv. Även när det är till synes uppenbart att en person är mördare och kanske till och med har erkänt själv, brukar det finnas omständigheter som talar emot. Lyfts inte detta fram är utredningen tendentiös och confirmation bias kan misstänkas.
Det är viktigt att skaffa sig kunskap, lära sig spelreglerna innan tåget skenar iväg. Det är så du återtar kontrollen.
Många utredare har inte basala kunskaper om utredningsmetodiken, de följer sin bibel BBiC som de tror är metodiken men den förklarar VAD som ska utredas inte HUR.”
Confirmation bias – okänt begrepp i LVU-hanteringen
Troligtvis är det genom ”confirmation bias” och ”imperfecta enumeratio” som socialtjänsten hamnar i att börja hävda att människor har en psykiatrisk diagnos som Münchhausen by proxy, trots att de inte får göra det enligt socialstyrelsen. Och helt säkert får detta fortgå eftersom de domstolar som ska granska socialtjänstens utredningar och borde vara mycket kunniga i ovanstående juridiska begrepp, faktiskt inte gör det.
Allt fungerar perfekt säger Akademikerförbundet
Man behöver inte vara en del av en LVU-kampanj för att se att det finns stora problem gällande hanteringen av LVU-mål både hos socialtjänst och i domstolar. Men att det finns några som helst problem med rättssäkerheten i LVU-mål är något som helt förnekas av många makthavare som hävdar att allt fungerar perfekt.
I en debattartikel publicerad i SvD 2023-10-31 skriver socialsekreterares fackförbund Akademikerförbundet SSRs ordförande Heike Erkers följande med anledning av den så kallade LVU-kampanjen:
”Socialtjänstlagen är tydlig, i Sverige är det domstol som fattar beslut om omhändertagande efter ansökan från politiker och utredning av kunniga socionomer. Alltid med barnets bästa i fokus. Beslut om omhändertagande av barn kan alltid överklagas av vårdnadshavare.”
Münchhausen by proxy är en extremt ovanlig psykiatrisk diagnos men samtidigt ganska känd bland allmänheten. Den förs in i barnutredningar av en förälder för att skada den andra. Socialtjänsten tycks inte kunna hantera detta, utan börjar utreda den anklagade föräldern enligt principen ”ingen rök utan eld”. Sedan är jakten på fel hos den anklagade föräldern i gång. En jakt som inte på något sätt har med ”barnets bästa” att göra, oavsett hur många gånger man säger det.
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
