Stadens socialtjänstinspektörer har granskat hur LVM, Lagen om Vård av missbrukare används i staden. Resultaten visar på en ovilja hos de granskade stadsdelarna att använda sig av LVM.
I Sverige tvångsvårdades 372 personer på institution enligt LVM den 1 november 2017. Det finns stora regionala skillnader i kommunernas användande av tvångsvård enligt LVM.
Antalet utskrivna personer per 100 000 invånare var som flest i Gävleborgs län där 35 personer per 100 000 invånare skrevs ut från tvångsvård 2017, vilket kan jämföras med Stockholms län där det var 8 utskrivna personer per 100 000 invånare.
Inom Stockholms stad inkom totalt 715 LVM-anmälningar under 2017. Av dessa ledde 45 till intagningar i LVM-vård. Med anledning av dessa siffror valde stadens socialtjänstinspektörer att granska hur stadsdelarna arbetar med LVM. Man gjorde en stickprovsundersökning av sammanlagt 60 journaler över personer med missbruksproblem i fyra stadsdelar.
Passiv och långsam handläggning
Inspektörerna fann att det i varje granskad stadsdel fanns fall de menade var LVM- fall men där förvaltningen gjort en annan bedömning. Man fann också att handläggningen av LVM-anmälningar i många fall var passiv. Det krävdes generellt flera orosanmälningar och LVM-anmälningar innan utredning med stöd av LVM inleddes, trots att allvarliga uppgifter inkom redan i den första anmälan. Dessutom förekom lång handläggningstid med flera hembesök och kontrollinslag. Det gjorde att vissa utredningar tog lång tid, upp till två månader, trots att ett LVM-fall per definition innebär att det är bråttom och att en människa liv och hälsa är i fara. Inspektörerna fann dessutom att relativt få LVM-utredningar inleddes på stadsdelarna eget initiativ trots att det fanns god kännedom om den enskildes accelererande missförhållanden. Istället gjordes anmälningar till övervägande del av läkare och polis.
I 40 % av de granskade fallen saknades en helt en konkret arbetsplan eller aktuella uppdrag till utföraren. Det förekom också att planering för utsluss och eftervård efter placeringar var otydlig vilket innebär att de eventuella resultat behandlingen uppnår riskeras.
Brist på helhetssyn
Många av utredningarna präglades av brist på helhetssyn. Detta som en följd av svårigheter i samverkan mellan socialtjänst och psykiatri.
Inspektörerna skriver:
”många ärenden [präglades] av en brist på helhetssyn, på så sätt att den enskildes förhållanden i utredningarna bröts ned och kategoriserades snävt och åtskilt från varandra. Enstaka negativa urinprov eller kortare perioders nykterhet användes i argumentation att fortgående missbruk inte förelåg trots att annan inkommen allvarlig information visade på motsatsen. Den enskildes historia av psykossjukdom byggde argumentation för att psykiatrin snarare än socialtjänsten bar ansvaret, trots accelererande pågående missbruk med allvarliga konsekvenser. Vid intervjuerna framkom att motsvarande resonemang i ärenden förs fram från landstingets sida. Det blir tydligt att samhällssystemets strukturella brister får hanteras på handläggarnivå och att brukaren därför riskerar falla mellan stolarna”
Slutsatsen av socialtjänstinspektörerna kvalitetsgranskning är att det finns en viss ovilja att använda sig av LVM i stadsdelarna. Det kan bero på att det finns en samsyn hos socialsekreterare att den vård som erbjuds på LVM-hemmen är av låg kvalitet. Det här leder till att man försöker motivera klinterna till frivillig vård. Även i sådana fall där det är uppenbart att det inte kommer att fungera. Det finns saker att förbättra i utredningarna avseende helhetssyn men på det hela taget hittades inga större brister.
Per Sternbeck
Läs hela kvalitetsgranskningen här: https://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1954781
