Enheten för tillsyn på Länsstyrelsen i Stockholm läser inte inskickade bevis i sin tillsyn och hänvisar till annan tillsynsmyndighet. Tillsynen av överförmyndaren i Västerås sätts ur spel.
Förord
Inom ramen för Equals verksamhet springer vi ibland på situationer där samhällsinstanser och myndigheter som är satta att värna medborgarnas behov och intressen istället sluter sig samman och bevakar sina egna och varandras intressen. Intressen som kan handla om att vägra erkänna att man gjort fel eller att det finns kvalitetsbrister i den egna verksamheten, att man inte vill kritisera andra verksamheter eller att man helt enkelt vill skydda sin verksamhet från medborgarna och deras behov på grund av t.ex. en ansträngd ekonomi.
Dessvärre är inte heller myndigheter som är satta att granska andra myndigheter fria från detta. Det leder till en många gånger mycket tandlös tillsyn av t.ex. vård och omsorg. Inte sällan är metoden för dessa granskande myndigheter att brista i sin granskning att metodiskt INTE granska allt i ett ärende, utan bara delar av en verksamhet. En annan metod är att hävda att man inte har ansvar för alla delar i ett ärende utan hänvisar det vidare till en annan tillsynsmyndighet. Som i sin tur använder samma metoder i sin eventuella granskning.
Resultatet av detta blir att man lämnar behövande medborgare i sticket och öppnar upp för ett ganska ogenerat maktmissbruk. Och eftersom brottet ”tjänstefel” i princip inte används på andra än poliser nuförtiden, så är det en riskfri verksamhet för de individuella tjänstemännen som arbetar enligt dessa principer. Så länge de gör som arbetsgivaren vill att de ska göra, sitter de säkert. Hur det sedan går för de behövande medborgarna är det ingen som tar ansvar för. Utvecklingen är minst sagt bekymrande.
Vi har i en serie artiklar skildrat hur Barbro Lundh på olika sätt misshandlats och utsatts för övergrepp av olika enheter och instanser i Västerås och Västmanland.
Vi låter i denna artikel P-O Lundh själv skriva om sina erfarenheter av ett system där många tar sig makt, men inga utkrävs ansvar.
/ Per Sternbeck
Länsstyrelsen i Stockholms län har tillsyn över överförmyndarna i Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, Uppsala och Gotlands län. Denna tillsyn utförs av Enheten för tillsyn.
En överförmyndare har tillsyn över ställföreträdare – förmyndare, gode män och förvaltare – som företräder en person som inte själv kan tillvarata sina intressen. Huvuduppdraget för överförmyndaren är att säkerställa att människor som inte själva kan ta tillvara sina intressen får dem tillgodosedda.
Många människor är beroende av att överförmyndaren säkerställer att de får den hjälp som de behöver och har rätt till på ett rättssäkert och tryggt sätt. Överförmyndaren har därför tydliga lagkrav att förhålla sig till. Länsstyrelsen ska tillse att överförmyndarna gör sitt lagstadgade jobb på ett ”rättssäkert och lämpligt sätt”.
Stort behov av lagstadgad tillsyn av överförmyndarna
Enheten för tillsyn på Länsstyrelsen Stockholm har tydliga lagkrav att förhålla sig till. De har också riktlinjer och en checklista för granskning av akter vid tillsyn av överförmyndare.
På pappret är allt tydligt och klart men i verkligheten går det ofta snett. Ett exempel är min mammas fall som Equal har skrivit om i november 2019. I Equals artikel visas att omkring två procent av Sveriges befolkning har en ställföreträdare och att hundratals miljoner har stulits från dessa utsatta människor under de senaste åren. Många som är beroende av överförmyndaren råkar alltså väldigt illa ut.
Riksrevisionens rapport ”Tillsyn av ställföreträdare och överförmyndare – Statens bristande ansvar för samhällets mest utsatta” (RiR 2017:33) visar också stora brister och risker i tillsynen.
Det finns alltså synnerliga skäl för Länsstyrelsen Stockholm att ta sitt uppdrag på allvar, vilket de tyvärr INTE gör.
Min mamma har på lögnaktiga grunder och mot sin vilja påtvingats en förvaltare som uppenbart kör över hennes behov och rättigheter på ett sätt som är helt oförenligt med lagkraven. Överförmyndaren, som består av en överförmyndarnämnd och en överförmyndarförvaltning i Västerås, åsidosätter bevisligen grovt och systematiskt vad som gäller för uppgiften.
Länsstyrelsen Stockholm ignorerar den information som de får
Länsstyrelsen Stockholm har sedan förra sommaren fått hundratals sidor dokumentation, inspelningar och övriga bevis som bortom allt tvivel visar att överförmyndaren underlåter att säkerställa att förvaltaruppdraget anpassas till de behov som finns. Tvärtom låter överförmyndaren förvaltaren agera helt i strid mot lagstiftarens avsikt vad gäller förvaltarskap. Bland annat kör förvaltaren och överförmyndaren hänsynslöst över min mammas behov och rättigheter vad gäller vård, omsorg och boende, vilket uppenbart strider mot lagkraven.
Med föreliggande bevismaterial är det alltså väldigt enkelt för Enheten för tillsyn på Länsstyrelsen Stockholm att visa att överförmyndaren åsidosätter vad som gäller för uppgiften, vilket dessutom är tjänstefel enligt 20 § brottsbalken eftersom det handlar om myndighetsutövning.
Men istället struntar Enheten för tillsyn i den information som de får. När de bortser från alla bevis hittar de inte några fel och avslutar tillsynen. Genom att bortse från bevismaterialet sätter Länsstyrelsen Stockholm tillsynen av överförmyndaren ur spel.
Agerandet är givetvis synnerligen lagstridigt och bryter uppenbart mot objektivitetsprincipen och likhetsprincipen enligt grundlagens krav i 1 kap. 9 § regeringsformen. Tillsynsmyndigheten SKA ”beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”. Men så länge ingen hindrar det har länsstyrelsen fria händer att sätta sig över lagen. Det är ett uppenbart systemfel.
Länsstyrelsen hjälper kommunen och regionen att bryta mot patientlagen
Länsstyrelsens lagtrots är sista länken i en kedja där den enskildes rättigheter systematiskt sätts ur spel av samhället. På så sätt har länsstyrelsen en oerhörd makt att förstöra livet för människor. En illegitim makt som skamlöst används i min mammas fall. Av allt att döma är maktmissbruket mer regel än undantag.
I grunden handlar problemen om att min mamma saknar lagstadgade fasta vårdkontakter, fungerande kommunikation och en samordnad individuell planering enligt bestämmelserna i 3 kap. till 6 kap. i patientlagen. Alla inblandade ”professionella aktörer” gömmer sig bakom tystnad eller hänvisar till andra. Konsekvensen är att min mamma blir utan de insatser som hon behöver och har rätt till. Ingenting händer trots att behoven är tydliga och uppenbara.
IVO gav kritik redan i november 2018
Jag har under många år försökt hjälpa henne att få fasta vårdkontakter och en samordnad planering men ingenting har hjälpt. Kommunen och regionen har systematiskt motarbetat lagkraven med mobbarmetoder och arbetsvägran. Redan sommaren 2015 skrev patientnämndens ordförande ett brev till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om problemen. I november 2018, över tre år efter brevet från patientnämnden och oräkneliga kontaktförsök från min sida, gav IVO min mamma och mig rätt och riktade kritik mot vårdgivarna. Men ingenting hjälper. Kommunen och regionen har fortsatt att motarbeta patienten, dennes närstående och lagen med stigande maktmissbruk.
Vårdgivarna, förvaltaren, överförmyndaren och tillsynen struntar i IVO:s kritik – IVO gör ingenting
Min mamma hålls sedan våren 2017 mot sin vilja förvarad på ett kommunalt boende utan giltigt avtal. Hon tvingas olagligt ta psykofarmaka med misstänkt svåra biverkningar, utan utredning eller uppföljning. Hon tvingas till en passiv förvaring i sängen utan kommunikation, planering eller åtgärder. Hon hålls bara förvarad i sängen samtidigt som hon bryts ner fysiskt och psykiskt av isoleringen och vanvården. Nu har detta mardrömslika helvete på det kommunala boendet pågått i över tre år utan tillstymmelse till fungerande kommunikation eller samordnad planering. Det är ren tvångsförvaring och IVO lyfter inte ett finger trots att deras beslut ignoreras av vårdgivarna. Det är fullständigt obegripligt.
Barbro sätts under förvaltare som plundrar henne – helt i ”sin ordning”
I slutet av 2018 sattes min mamma under förvaltarskap på uppenbart lögnaktiga underlag från chefen på boendet och den psykiater som är den egentliga grunden till alla problem. Med facit i hand har det uppenbara syftet varit att låta överförmyndaren genom förvaltaren skydda kommunens och regionens lagtrots och vägran att följa IVO:s beslut. Fasta vårdkontakter, fungerande kommunikation och samordnad planering enligt lagkraven saknas fortfarande.
Förvaltaren och överförmyndaren har genom sitt agerande skyddat kommunens och regionens vägran att följa lagkraven och IVO:s beslut från 2018. Istället för att hjälpa min mamma att bevaka rätt och sörja för person har förvaltaren tömt/plundrat hennes hus och sålt det mot hennes uttryckliga vilja. Vad som har hänt med alla hennes saker och pengar har vi ingen aning om. Både förvaltaren och överförmyndaren vägrar all kommunikation.
IVO:s generaldirektör Sofia Wallström hänvisar till den lokala chefen i Örebro, Peder Carlsson, som gör sig onåbar. Inspektörerna hänvisar till cheferna. Låsningen är total samtidigt som vårdgivarna, förvaltaren, överförmyndaren och Länsstyrelsen Stockholm motarbetar IVO:s beslut.
Enhetschefen på Länsstyrelsen Stockholm skapar den slutliga låsningen
Hur ska min mamma kunna få sina behov tillgodosedda när överförmyndaren lagstridigt kör över hennes behov och rättigheter och IVO inte bryr sig om vårdgivarnas lagtrots?
Såhär icke-svarar enhetschefen Helena Remnerud:
”Inspektionen för vård och omsorg, IVO, ansvarar för tillsyn över hälso- och sjukvård. Om man vill klaga på missförhållanden inom dessa områden är det därför dit man bör vända sig.”
Punkt slut. Och så låter hon som chef för tillsynen över överförmyndaren lagtrotset fortsätta. VAD gör man då?
Skribent: P-O Lundh
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
