Artikeln är en fortsättning från artikeln:“När soc sätter in LVU upphör rättssäkerheten – mamma blir av med alla sina barn”, Till hela artikelserien om LVU-kampanjen.
Angie Karhu har fått fyra barn omhändertagna. Hon har anklagats för att vara missbrukare, vara psykiskt sjuk, ha slagit sina barn av socialtjänsten. Hon har motbevisat allt. Domstolarna har ändå gått på socialtjänstens linje.
Du har fått fyra barn omhändertagna. Hur gör man för att överleva?
Hur gör man? Man gör inte det egentligen faktiskt. Det finns de som kallar mig stark. Det har funnits kvällar när jag funderat på att kasta in handduken. Man jag står kvar för man vet att barnen kommer att behöva en, en gång i framtiden. Det är kärleken till mina barn som gör att jag överlever. Om man tittar på alla barn som blivit adopterade och söker sina rötter. Jag hoppas att mina barn ska göra samma sak en dag.
För tillfället är jag sjukskriven. Att processa om barnen har tagit ut mig. Som mest hade jag tolv förhandlingar på en månad. Det blev för mycket, plus heltid som restaurangchef. Detta har varit ett heltidsarbete för mig. Jag fick schemalägga mig för att sluta på fredagar och ta helg.
Vilka är dina känslor inför rättsväsendet?
Jag har varken tillit eller förtroende för myndigheter över huvud taget, inte för rättssystemet heller. Ta bara det att jag fick med mig politiker från nämnden till kammarrätten som ville vittna till min fördel, då ställer Kammarrätten in förhandlingen. Man hade önskat att processerna varit mer rättssäkra, att rätten kräver bevis för anklagelserna socialtjänsten kommer med, men man gör inte det. Anklagelser om mord måste bevisas även om gärningspersonen erkänt men så är det inte i LVU. Finns inga perfekta föräldrar, man kan hitta misstag hos alla föräldrar som ger skäl för LVU. Det har jag lärt mig av soc. Är det detta vi kallar rättssäkerhet?
Jag fick till en början umgängen med min minsta son tre dagar i veckan två timmar per gång men under semestern fattade ordföranden i nämnden i Partille beslut om en timmes umgänge i månaden med ingen annan motivering än att barnet skulle ha en uppväxtplacering i familjehemmet. ”Pojken behöver bara en bild på mammans ansikte.”
Jag går upp till förvaltningsrätten och företräder mig själv för det måste man göra i en förhandling om umgängesbegränsning. Förvaltningsrätten undanröjer beslutet ordföranden fattat men det tar inte mer än två veckor förrän ärendet är uppe igen med en ny motivering.
Ett beslut från rätten är giltigt i sex månader, om det går på soc linje. När vi föräldrar vinner borde de vara giltigt i sex månader också men så är det inte, de kan hitta på en ny motivering och ansöka igen. De läser ur första beslutet vad de missade och rätten anmärkte på och sätter ihop ett nytt LVU med det förra som facit. Helt plötsligt får jag ha övervakat umgänge med den lille en timme per månad och de övriga får jag inte träffa alls.
Vilka känslor har du för socialtjänsten?
Jag känner ett rent förakt för soc. Jag kan inte se att de gjort något bra för mig och min familj. En gång trodde jag att de skyddade de svaga i samhället. Socialtjänsten hävdar i en av processerna ytterligare en gång att jag är missbrukare. Man hävdar att jag haft missbruk sedan tidigt tonår. Jag lämnade ett urinprov när jag var 14 för att mamma ville det och provet var negativt. Socialtjänsten menar också att ADHD-tjänsten är påhittad. Mina positiva urinprov på metamfetamin beror på ett pågående missbruk och inte på ADHD-medicin. De struntar fullkomligt i vad psykolog och psykiater säger. De har satt sina egna diagnoser på mig. Och förvaltningsrätten går på deras linje. Varför skulle en legitimerad psykiater sätta sin legitimation på spel för mig?
Man har omyndigförklarat mig, sagt att jag har bristande självinsikt. Man struntar blankt i att jag varit restaurangchef med ansvar för 22 anställda. Man bortser från att jag var familjehem, innan allt det här hände. Jag hade en medryttare till min häst och det gick utför för hennes dotter. Hon blev familjehemsplacerad hos mig av annan kommun och vi har fortfarande kontakt. Där har det aldrig varit tal om att jag inte klarade av det. Det funkade fint. Jag var ett fullgott familjehem för henne och kunde uppfylla hennes behov. Hon blev en normal tonåring i mitt familjehem. Kort efter att hon får återförenas med sin familj blir mina barn omhändertagna.
Du gick till radion när de tog din son felaktigt – har du försökt nå media för att berätta den här historien?
Jag har verkligen försökt att föra fram min berättelse, men i många fall vill man bara skriva om när barn tagit skada. Det har inte gått att få ut min berättelse trots att det finns pärmar med bevis. Det känns som att man inte tycker att det är lika intressant att skriva om när en familj splittras. Bara när ett barn far illa, som i lex bobby. Man blundar för att det är för lätt att få ett LVU idag i Sverige. Processen är inte rättssäker. Barnhandläggarna är inga gudar. Många gånger är det tvärtom. Men det vågar inte medier i Sverige inte föra fram. Det är fegt.
Följ artikelserien om “LVU-kampanjen”
Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
