IVO är inte en trovärdig och fungerande granskningsmyndighet för sjukvården och socialtjänsten. Deras verksamhet är menlös och därför meningslös. Det leder i förlängningen till skador och för tidig död för ett stort antal människor – utan att ansvar utkrävs. En förändring måste till.

Om man googlar ”IVO kritiserar” eller ”IVO ger kritik” dyker en mängd rubriker upp som visar på ett aktivt och starkt IVO.  Ett axplock nedan:

IVO kritiserade i slutet av 2022, 25 av 27 akutsjukhus för platsbrist efter en tillsyn.
Man kritiserar regelbundet huvudmännen inom äldreomsorgen för att inte följa lagar och förordningar
På SIS-institutioner och HVB-hem begås övergrepp mot intagna.

Listan kunde göras längre.  Det ser ut som att det händer något – och ofta är det här som media slutar rapportera:  ”Händelsen är anmäld till IVO”, ”IVO utdelar kritik”
Men en anmälan till IVO betyder oftast ingenting och samma sak gäller när IVO utdelar kritik. Det betyder ingenting. Många ansvariga i vård och omsorg vet att IVO skjuter med lösa skott och agerar därefter.

Så vad är det för fel på IVO?

Så vad är det för fel på IVO?  Och spelar det någon roll om en granskningsmyndighet för vård och omsorg fungerar eller inte?
Vi menar att det är en hel massa fel på IVO.  Det främsta är att det är en myndighet som gör och gjort sig irrelevant. Man saknar en fungerande utredningsmetodik där man bara tittar på formalia vilket inte behöver säga någonting om kvalitet eller innehåll.  Man saknar ett brukar- och anhörigperspektiv. Man har i stället ett systemperspektiv vilket inte är konstigt då personalen i hög grad består av personer som på ett eller annat sätt varit anställda i vård och socialtjänst. Man är inriktad på samförstånd och vill hellre fria personal och verksamheter än fälla. Man vill hålla en god stämning eftersom man tycker att det fungerar bättre.

IVO väljer att tro på ”den goda viljan”

IVO väljer att tro på ”den goda viljan” hos vård och socialtjänst. I ”den goda viljan” ingår att myndigheten betraktar journaler som helt objektiva dokument när de i själva verket bara utgör särskilt utvald information från professionens sida, det vill säga en partsinlaga. Man bortser också helt ifrån att de verksamheter man är satt att granska årligen omsätter miljarder, drivs med hård budgetstyrning och stora krav på budgetdisciplin. Det finns starka incitament för chefer på olika nivåer att hålla hårt i pengarna vilket självklart påverkar vilken vård, stöd och omsorg personer i behov av det får. Men detta är en ickefråga för IVO. Man väljer att inte se eller beakta mönster som till exempel hur en socialtjänsts ekonomi påverkar dess beviljade insatser. I IVOs värld spelar pengar och den styreffekt dessa har på verksamheter och insatser, ingen roll. I IVOs värld är det ”den goda viljan” och det goda uppsåtet som styr vård och omsorg eftersom det är det lagstiftningen utgår ifrån.

IVO-kritik leder inte till förbättringar

Om IVO mot förmodan väl kritiserar någon verksamhet för något följer man inte regelmässigt upp hur det går fortsättningsvis efter det verksamheten lämnat in sin åtgärdsplan för att det kritiserade inte ska hända igen. Den enda indikatorn för uppföljning är vidare IVO-anmälningar. Kort sagt, man ålägger brukare och patienter att med sitt liv och sin hälsa utöva kontroll och agera revisor i realtid över tidigare kritiserade verksamheter. När allt fler människor börjar förstå det meningslösa i att anmäla saker till IVO och slutar att göra det, tolkas detta som ett tecken av IVO på att allt fungerar väl.

IVO minskar omfånget på sitt uppdrag för att underlätta för sig själv

IVO har också gradvis minskat omfånget på sitt uppdrag för att därigenom minska antalet ärenden man tvingas jobba med. Syfte är att minska belastningen på den egna organisationen. För den som anmäler blir svaret ofta:
”IVO kommer i nuläget inte att genomföra någon tillsyn av verksamheten.”.
 ”IVO:s tillsyn ska vara riskbaserad, vi har därför nytta av dina uppgifter. Vi har registrerat dem och kommer att använda dem tillsammans med andra uppgifter för att göra riskanalyser inför kommande tillsyner. Vi prioriterar att genomföra tillsyn där vi bedömer att riskerna för brukare och patienter är stora.”.

Det låter ju bra, men betyder i själva verket ingenting eftersom en tillsyn vanligtvis inte leder någon vart. Det är samma modell där verksamheten får berätta vad de ska göra för att det som eventuellt kritiserats ska fungera bättre. Och med det låter sig IVO nöja. Allt ovanstående sammantaget leder till slutsatsen att IVO som granskande myndighet har gjort sig själv meningslös.

Varför är det viktigt med granskning av vård och omsorg?

Vad spelar det för roll då? Om det finns en fungerande granskningsmyndighet för sjukvård och socialtjänst eller inte? Verksamheterna följer väl lagarna som reglerar dem? Och rör inte detta bara en minoritet av befolkningen som har med socialtjänsten att göra eller multisjuka besvärliga patienter i sjukvården?

Svaret är att det spelar en stor roll, för en enorm mängd människor. Och det handlar bokstavligt talat om liv eller död.  Lagstiftningen som reglerar socialtjänsten och hälso- och sjukvården är bra, till och med mycket bra. Om den följs. Problemet är bara att socialtjänster och hälso- och sjukvård besvärande ofta inte gör det. Man kanske är bra på att ha ordning på formalia men när det gäller kvaliteten på och innehållet i vården är det ofta sämre ställt – men det är just detta område IVO i besvärande hög grad väljer att inte granska.

Varje år drabbas ungefär 100 000 patienter av vårdskador vilket motsvarar en vårdskada vid vart tionde vårdtillfälle. Cirka 1 200 personer beräknas avlida till följd av skador orsakade av vården och dessutom medför skadorna förlängda sjukhusvistelser för ungefär 50 000 patienter. Dessa siffror har varit ganska lika över en mängd år. Det borde vara ett stort misslyckande för en myndighet som är satt att granska vården men man låter det hela fortsätta.

Branschen behöver riktig tillsyn

Vård och omsorg är en jättelik bransch. Varje år äger tiotals miljoner vårdtillfällen rum. Socialtjänsterna och omsorgen möter årligen hundratusentals människor. I en majoritet av dessa fall blir resultatet självklart bra. Men i tillräckligt många fall blir resultatet mycket dåligt och ibland katastrofalt för patienter, brukare och anhöriga. Inte sällan beror detta på okunskap, nonchalans, ignorans, maktfullkomlighet från vård- och omsorgsgivare. Beteendet uppkommer ofta men inte alltid på grund av en underfinansierad apparat där man inte har och inte får, tid eller möjlighet att göra ett bra och omsorgsfullt arbete i alla dess delar. Det finns också i denna bransch personer som inte borde jobba i den för att de inte är lämpliga.

Tillsynsmyndighet ska vara ansvarsutkrävande

Om IVO vore en fungerade granskningsmyndighet skulle man ha siktet inställt på detta mer än på formalia. Man skulle våga titta på kvalitet och vårdens innehåll, även vad gäller bemötandefrågor som är centrala. Man skulle bli vassare och tuffare i sin granskning och inte tveka att ansöka om vitesförelägganden eller stänga ner avdelningar eller enheter som uppvisar särskilt dåliga resultat. Det skulle behövas en tillsynsmyndighet som utkrävde ansvar av befattningshavare och utövare. Det var faktiskt bättre förr. Inte perfekt, men det fanns myndigheter som ”prickade” chefer och anställda när de begått fel. Idag är tillsynen helt uppbyggd kring ett förbättringsarbete och inte ansvarsutkrävande. Och till och med när verksamheter gång efter annan inte förbättrar sin verksamhet blir det sällan allvarliga konsekvenser. Ovanstående kräver att tillsynen görs om från grunden. Tillsynen idag fungerar inte. Regeringen måste inse detta.

Artikelserie om IVO:

Skribent Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029