Socialstyrelsens öppna jämförelse av missbruks- och beroendevården visar på stora skillnader mellan Stockholms stadsdelar. Till exempel använder Farsta den standardiserade bedömningsmetoden FREDA för att identifiera våldsutsatthet hos kvinnor i missbruk medan Hässelby helt saknar aktuella rutiner.

” – Rapporten ger en bild av en missbruks- och beroendevård som i flera delar behöver utvecklas. De kunskapsbaserade vård- och stödinsatser som rekommenderas i de nationella riktlinjerna på området kommer långtifrån alla till del. Det ser väldigt olika ut över landet.” Det konstaterade Marianne Aggestam, projektledare för Socialstyrelsens rapport ”Vård och omsorg till personer med en riskfylld konsumtion eller beroende av olika substanser” när den publicerades i december. Rapporten bygger bland annat på enkätdata från den öppna jämförelse av missbruks- och beroendevården som kom samtidigt. I jämförelsen kan man på kommun- och stadsdelsnivå se om det finns skriftliga och på ledningsnivå beslutade rutiner inom en rad områden, bland annat vad gäller intern samordning mellan socialtjänstens olika delar och extern samverkan med landstinget.

Flera stadsdelar använder sig inte av FREDA

Men det ser inte bara olika ut över landet: också mellan Stockholms stadsdelar skiljer sig användningen av rekommenderade vård- och stödinsatser åt. Till exempel använder bara tio av de tretton svarande stadsdelarna den standardiserade bedömningsmetoden ”FREDA-kortfrågor” som används för att upptäcka våldsutsatthet hos vuxna inom missbruks- och beroendevården.

Den våldsutsatthet som kvinnor i missbruk befinner sig i har genom vittnesmålen under #utanskyddsnät och #intedinhora blivit allmänt uppmärksammade. För de kvinnor som utsätts för våldet och de som möter dem i sitt arbete är detta redan alltför väl känt, våldet är ständigt närvarande. Det är därför oroväckande att inte samtliga stadsdelar i Stockholms kommun använder sig av standardiserade och beprövade metoder för att ”identifiera våld och att bedöma behov av stöd och skydd i samband med våldsutsatthet”. Direkt alarmerande är att två av de tre stadsdelar som inte använder sig av FREDA helt saknar en aktuell rutin vid indikation på att en vuxen med missbruk utsätts för våld. Detta samtidigt som denna grupp inte i tillräckligt stor utsträckning ges tillgång till de skyddade boenden som faktiskt finns för denna grupp.

Bristande rutiner i många stadsdelar

I sin kommentar till Socialstyrelsens rapport konstaterar Aggestam vidare: ” – Personer med skadligt bruk eller beroende behöver ofta hjälp från både sjukvården och socialtjänsten. Det kräver samarbete för att personer inte ska falla mellan stolarna. Trots att landsting och kommuner har en skyldighet enligt lag att ingå gemensamma överenskommelser om samarbete saknas sådana i nästan hälften av alla kommuner”.

Hur ser det då enligt rapporten ut i Stockholm med dess fjorton stadsdelar och lika många socialtjänster? Här har bara fem av tretton svarande stadsdelar en aktuell överenskommelse med landstinget, och detta trots att eventuella kommunövergripande överenskommelser kan åberopas. I det här fallet handlar det alltså om avsaknad av en lagstiftad skyldighet som kommun och landsting har och som i Socialtjänstlagen formuleras ”Kommunen ska ingå en överenskommelse med landstinget om ett samarbete i fråga om personer som missbrukar alkohol, narkotika, andra beroendeframkallande medel, läkemedel eller dopningsmedel.” Från den första januari i år omfattas också spel om pengar.

Andra exempel på skillnader mellan satsdelarna omfattar om det finns en aktuell rutin för att den enskilde ska informeras om möjligheten att få en samordnad individuell plan (SIP) och om det finns en aktuell rutin för att inte röja skyddade personuppgifter. Bara sex av de svarande stadsdelarna har en aktuell rutin för att informera om möjligheten till SIP och bara två (!) av stadsdelarna har en aktuell rutin för att inte röja skyddade personuppgifter.

Socialstyrelsens rapport pekar alltså inte bara på oroväckande skillnader mellan landets kommuner och Stockholms stadsdelar utan också på ett skriande behov av att socialtjänsten ser över sitt arbetssätt generellt, både i syfte att säkra grundläggande rättigheter och att bedriva ett evidensbaserat arbete. Men ansvaret ligger inte bara på socialtjänsten: både politikerna i stadsdelarnas socialnämnder och de på stadshusnivå måste avsätta medel så att socialtjänsten ges resurser för att implementera kunskapsbaserade vård- och stödinsatser.

Socialstyrelsen är i rapporten försiktig i sina formuleringar och använder ett språkbruk mer präglat av morot än av piska. I jämförelsens tabeller markeras ”önskvärt resultat” med grönt, ”delvis önskvärt resultat” med gult medan rött indikerar ”ett utvecklingsområde”. Man kan onekligen tycka att ”icke önskvärt resultat” eller helt enkelt ”underkänt” vore en lämpligare benämning.