I Stockholms läns landsting är det så vist konstruerat att man leker affär och köper och säljer vård inom sig. Psykiatribeställaren köper psykiatri och beroendevård av olika sjukvårdsområden och utförarorganisationer, privata som offentliga, för runt sju miljarder kronor varje år.
Vi skulle vara med och diskutera ”Framtidens psykiatri!
Hos psykiatribeställaren finns ett brukarråd knutet. Brukarrådet, som ska ge patienter, brukar och anhöriga insyn och inflytande i verksamheten har funnits i 8-9 år och har, om sanningen ska fram, inte lyckats utverka särskilt mycket inflytande under alla dessa år. Mest för att man inte har velat detta från psykiatribeställaren och ytterst, politikerna i hälso- och sjukvårdsnämnden. Men det ser ju bra ut – att på pappret ha förankrat reformer och förändringar hos brukare och patienter.
För 5-6 år sedan inbjöds brukarrådet på en heldagskonferens med tillhörande lunch i Ivar Kreugers gamla tändstickspalats, numera flådig konferensanläggning, i centrala Stockholm. Vi skulle vara med och diskutera ”Framtidens psykiatri” som det kallades. Det kändes ju verkligen involverande att vi skulle få göra vår stämma hörd i en sån process. När vi kom dit visade det sig att processen redan hade pågått under flera år med åtskilliga fokusgrupper av profession, politiker och tjänstemän. Nu, efter det att 99.99 % av processen var avklarad, fick vi ta del av detta arbete i form av ett kompendium. Med andra ord: Allt arbete var redan gjort och vi fick ta del av resultatet. Som jag förstår det nu i efterhand innebar vårt deltagande i detta att vi genom ett ”samråd” gav vårt godkännande till slutresultatet. Brukarorganisationerna hade genom detta, på pappret, varit med i processen. En parodi på brukarinflytande med andra ord! Men det förstod vi ju inte då, att det var på det viset vi användes.
Man frågade oss vad vi tyckte om subspecialisering. ”Sub – vadå sa ni?”. Subspecialisering, att vi organiserar olika enheter som får specialisera sig på olika diagnoser och så blir de olika enheterna riktigt duktiga på sin diagnos och får spetskompetens. ”Jo det låter väl bra”, sa vi lite tvekande och så fick vi en genomgång av kompendiet.
En besk eftersmak
Framtidens psykiatri skulle vara organiserad som varuhuset NK. Det skulle finnas en stor pampig ingång och väl därinne skulle det finnas en massa högkvalitativa specialboutiqer att handla i: en ADHD-boutiqe här, en liten depressionshop där och nåt litet stånd för ätstörningar, osv. Ett annat begrepp som användes i kompendiet var ”diagnoskiosker” där man kunde välja och plocka den högspecialiserade vård man behövde, som smågodis ungefär.
Efter en lunch som förvisso var god, gick jag ifrån palatset med en besk eftersmak i munnen. Det kändes redan då som att vi, trots allt tal om kiosker, hade blivit lurade på konfekten.
Många kiosker blir det
Nu är Framtidens psykiatri här. Nu organiserar man sig efter diagnoser och arbetar subspecialiserat. Resultatet har inte särskilt mycket med NK att göra, men många kiosker har det blivit. Högspecialiserade kiosker med egna dörrar som inte har en aning om vad de andra kioskerna gör. Och om man har flera diagnoser, som väldigt många patienter har, då får man finna sig i att köa till varje liten kiosk för ADHD-mottagningen tar inte i depressioner och affektiva struntar högaktningsfullt i psykoser och ätstörningar. Det ska andra kiosker ta hand om. Patientkunskapen som fanns när man organiserade sig geografiskt, är slagen i spillror och när man nu ringer till psykiatrin för att göra en orosanmälan över någon som mår dåligt får man frågan vilken diagnos vederbörande har. Annars vet de inte vart patienten ifråga skall hänvisas.
”Framtidens psykiatri” är diagnossamhället drivet till sin spets. Den verkar inte fungera för psykiatrin och den fungerar inte för väldigt många patienter. Nästa stora psykiatrireform måste snart börja arbetas fram. I den kanske ett mål ska vara att betrakta människan som en helhet med behov av trygghet, relationer, en stabil ekonomi och ett bra boende. Inte bara som en biokemisk maskin.
Text: Per Sternbeck
