I veckan var jag inbjuden till ett samtal kring boken Knark – en Svensk historia av Magnus Linton på Arbetets Museum i Norrköping. Förutom Linton själv så var även Björn Johnson fil. dr i statsvetenskap från Lunds universitet och docent i socialt arbete vid Malmö Högskola med.
Boken släpptes i september och de hyllande recensionerna har haglat över Linton de senaste veckorna. Det känns som att boken landat perfekt i tiden. Det verkar finnas ett intresse just nu för att prata narkotikapolitik. Med rapporterna om den höga narkotikadödligheten i Sverige och med FN:s stormöte på området nästa år UNGASS16, så finns det all anledning till att ifrågasätta vad vår politik egentligen bidrar till. Speciellt på den internationella arenan. Boken innehåller både idéhistoria och berättar om nutidens stigma relaterat till både behandling och synen på människan bakom drogerna.
Ett femtiotal personer hade letat sig ner i källarlokalen för att lyssna på Magnus Linton.
Magnus Linton inleder med att prata om varför han bestämde sig för att skriva boken. Målet var att förhöja kunskapen kring narkotikapolitik och ge en resumé kring varför det blev som det blev. Han pratar vant kring ämnet och berör både Bejerot och hans inflytande till hur svenska politiker faktiskt trodde att det narkotikafria samhället var på väg att uppfyllas på 80-talet. Jag och Johnson gör sedan Linton sällskap på scenen för att med våra reflektioner kring boken ställa frågor och fördjupa oss i vissa bitar. Johnson hävdade att Bejerot kanske inte haft ett sådant starkt inflytande som Linton framställer det i boken och han tog även upp att det för amfetaminister kanske inte alls förändrat sig lika mycket som det har gjort för heroinister, den grupp Linton koncentrerar sig på i boken.
Uppgivna socialsekreterare
När jag läste boken så reagerade jag på inslaget där en mamma till en kille med narkotikaproblem släpper in sonen med tjej in till henne och låter de sova av sig på hennes soffa. Hon ringer i ren desperation till socialjouren och får till svar att det är olagligt att vara påverkad av narkotika och det bästa för henne vore att sonen ger sig av. Och gör han inte det självmant så borde hon ringa polisen blir uppmaningen. Är detta ett resultat av att det egna bruket är kriminaliserat eller ligger det en släng av moral bakom socialjourens agerande? Exemplet i Lintons bok är ju inte unikt. Socialtjänsten stänger på vissa håll i landet av folk från eftervård om de tagit återfall, med motiveringen att det är olagligt. Linton tror att det är en mix av både moral och den rådande lagstiftningen. Han berättar om uppgivna socialsekreterare han träffat som tycker att det är enormt frustrerande att lagen ser ut som den gör.
Vi släpper in publikens frågor mot slutet och deras engagemang på området märks direkt. Med frågor till oss alla tre avrundar vi kvällen och ett väldigt bra samtal. När vi stiger ut från Arbetets Museum konstaterar i alla fall jag att vintern nu är runt hörnet, kall men nöjd sätter jag mig på tåget tillbaka till Stockholm.
Tack till Arena Gruppen som var med och arrangerade detta. Läs mer om Arena Gruppen
Text: Linda-Marie Westergren
