”Den nya fattigdomen” är en bok av Carina Mood och Jan O. Jonsson som analyserar fattigdomen i Sverige med hjälp av statistik. De kommer fram till att välståndet ökat mycket de sista 20 åren och att materiell nöd inte förekommer. Fel, säger Equal som träffar många fattiga och utsatta som inte har råd med det mest basala. Det är talande att boken getts ut av Riksbankens Jubileumsfond.
Den 22 mars publicerades en krönika i Aftonbladet där man hänvisade till en bok, Den nya fattigdomen. Den gavs ut 2019 och vi har missat den. Vi läste den under våren och den gav upphov till en rad olika tankar och reflektioner. Vi möter i vår dagliga verksamhet människor i akut nöd. Människor som inte äger någonting förutom kläderna på kroppen, människor som i vissa fall svälter med den yttersta maskan i skyddsnätet, socialtjänstens, goda minne. Det är därför lätt att bli lite upprörd när man i en välmenande och ambitiös bok för fram att detta inte längre existerar i Sverige. Det stämmer helt enkelt inte.
Definitioner av fattigdom
Författarna till ”Den nya fattigdomen” Carina Mood och Jan O. Jonsson skriver om direkta och indirekta fattigdomsmått. Direkta fattigdomsmått mäter bristen på tillgångar. Exempel på tillgångar är en värdig bostad, dagliga måltider, telefon och semesterresa. Dessa mått är oftast relativa då de justeras över tid för förändrade materiella villkor i samhället i stort. De mäter sådant som anses nödvändigt för den tid som råder. Författarna skriver också om indirekta fattigdomsmått som mäter fattigdom i termer av inkomst. Inkomstbaserade mått brukar indelas i absoluta mått, som definierar den inkomst som krävs för en given ”korg” av varor och tjänster, och relativa mått, som definierar fattigdomsgränsen i relation till medianinkomsten i landet.
Relativ inkomstfattigdom beror därmed på hur inkomsten i landet förändras. Det sker när de med högre inkomster får höga inkomstökningar medan de med låga inkomster får låga inkomstökningar. Det vanligaste måttet på relativ fattigdom mäter andelen med en inkomst under halva medianinkomsten.
Fyra procent av Sveriges befolkning har en inkomst i absolut fattigdom
Den absoluta fattigdomen fick en kraftig uppgång under 1990-talets lågkonjunktur, sedan en nedgång ungefär från och med 1996. År 2013 var den absoluta fattigdomen drygt 4 procent. Den relativa inkomstfattigdomen, däremot, ökar stadigt sedan 1990-talets mitt och stabiliseras först 2010, och då på nivåer som är dubbelt så höga som före lågkonjunkturen. År 2013 var den relativa fattigdomen knappt 8 procent.
Den disponibla inkomsten har ökat men försörjningsstödet är lågt
Mellan år 1995 och 2016 ökade den disponibla medianinkomsten, mätt i 2016 års penningvärde, från 11 500 kronor till 20 200 kronor i månaden per individ. Riksnormen för försörjningsstöd för år 2017 är levnadskostnader är 4 000 kronor för ensamboende, därutöver skäliga kostnader för boende, hyra, el, försäkring, resor, fack och a-kassa samt barnomsorg.
Om man har ett jobb är man nästan aldrig fattig idag
Oavsett vilket fattigdomsmått som används är dock skälen till att man hamnar i fattigdom desamma. Nästan ingen som bor i ett hushåll där de vuxna jobbar är fattig i Sverige i dag. Eftersom bidragsinkomster inte haft samma realvärdesökning som arbetsinkomster är fattigdomsriskerna direkt kopplade till hur stor andel av hushållets inkomster som kommer från bidrag. Som en följd av detta är risken för fattigdom särskilt hög bland utrikes födda – en grupp där förvärvsarbetsgraden är relativt låg – och bland ensamstående föräldrar – en grupp som bara kan ha en arbetsinkomst.
Mellan 6,5 – 8 procent av barnen lever i absolut fattigdom
Endast 1,6 procent av förvärvsarbetande (20 – 64) år är relativt fattiga, medan 24 % av dem som saknar arbete är relativt fattiga. Bland ensamstående med barn är 19,2 procent relativt fattiga. 8 procent av barnen i ålder 0 – 5 år lever i absolut fattigdom, 6,5 procent av barnen i ålder och drygt 7 procent av ungdomar 16 – 19 år. Författarna skriver: ”I debatten om fattigdom är det vanligt att tala om barnfattigdom och fattigpensionärer, och det är lätt att få en bild av att fattigdomen är särskilt hög i båda dessa grupper – men så är inte fallet.”
De flesta är endast kortvarigt fattiga men många är ändå långvarigt fattiga
De allra flesta som blir fattiga har bara en kortvarig fattigdomsepisod. I Sverige tar sig ungefär hälften av dem som hamnar i fattigdom ut inom ett år. Mindre än en femtedel kvarstår i fattigdom efter fem år eller mer. Trots det var det endast fem procent av befolkningen som stod för hälften av alla fattigdomsår mellan 1990 och 2007. Ungefär 5 procent av Sveriges befolkning var långvarigt fattiga i mitten på 1990-talet, men mindre än 2 procent år 2008 (här talar de om absolut fattigdom). Det är tydligt att de som är fattiga har sämre sociala förutsättningar. De som är fattiga har sämre sociala relationer och lägre grad av politiskt och socialt deltagande. De träffar mer sällan vänner, de saknar oftare socialt stöd, och de deltar mer sällan i politik och föreningsliv.
Fattiga har det bättre materiellt ställt idag
Carina och Jan skriver att de fattiga i dag, med alla andra, delar en hög boendestandard och god tillgång till mat, kläder och teknisk utrustning, något som var långt ifrån självklart så sent som i slutet av 1960-talet. Fattigdom idag, enligt dem, är att på grund av bristande ekonomiska resurser inte kunna ha en levnadsnivå som är skälig i det samhälle man lever i och att därmed riskera social uteslutning. Var denna skälighetsgräns ligger går inte att fastställa på något exakt sätt, och därför finns flera olika fattigdomsdefinitioner.
Relativ fattigdom är ett dåligt mått på fattigdom
Människor i Sverige, också grupper som ligger långt ner i inkomstfördelningen, har fått en betydligt högre levnadsstandard de senaste tjugo åren. Samtidigt har den relativa fattigdomen ökat. Men det finns flera skäl att vara försiktig med att tolka den ökade relativa inkomstfattigdomen som ett mått på ökad fattigdom. Deras resultat tyder på att det relativa måttet har bristande relevans som ett mått på fattigdom. Måttet kan vara användbart, men att kalla det för fattigdom riskerar att leda till missförstånd. Författarna reserverar sig dock för att de som lever utanför samhällets ramar inte räknas i statistiken de använder – dvs hemlösa, papperslösa osv.
Riksnormen räcker till ett skäligt levnadsnivå
Fattigdomen i Sverige i dag är alltså extremt sällan en fråga om materiell nöd. Den riksnorm som ligger till grund för försörjningsstöd och för beräkningen av det absoluta fattigdomsmåttet täcker bland annat modernt boende, försäkringar, lokala resor, smartphone, dator, dagstidning, tv, en del nya kläder och skor, samt en rimlig konsumtion av livsmedel och andra förbrukningsvaror. En skälig levnadsnivå i Sverige i dag handlar helt enkelt, liksom i andra västländer, om en betydligt högre standard än basal överlevnad.
Equals kommentarer:
Tydligen är inte mellan 6,5 och 8 procent av barn som lever i absolut fattigdom i Sverige särskilt hög enligt författarna. Equal tycker det är en mycket hög siffra i ett välfärdsland som Sverige. Att 4 000 kr i månaden skulle räcka till alla de poster som ingår i riksnormen är helt enkelt inte sant. Försörjningsstöd ska räcka till en skälig levnadsnivå, heter det, men i själva verket är det en torftig existens man tvingas klara sig på. Deras beräkning utgår också från att alla som behöver försörjningsstöd också får det. Verkligheten är något annat. I Sverige straffas en hel del människor ut från ekonomiskt bistånd och lämnas därhän. För att man av olika skäl inte följt sin ”planering”, för att socialtjänsten går på Försäkringskassans linje när det gäller sjuka som inte får sin sjukskrivning beviljad, för att sökande inte mäktar med att leverera det socialtjänsten ställer som villkor för att ekonomiskt bistånd skall betalas ut.
Boken ”Den nya fattigdomen” är utgiven av Riksbanken Jubileumsfond. Riksbanken har som mål att bidra till en god ekonomisk utveckling i Sverige. Denna utveckling har under ett antal år till stora delar endast omfattat medelklassen.
Skribent: Dennis Aberos
info[@]equalsthlm.se
070-7972029
