Där rättigheter havererar skapas ”rättshaverister”

Socialsekreterar får ett samtal tror det är en rättshaverist
Man sätter i system att fatta beslut som saknar lagstöd i vetskapen om att 99 % av de som drabbas av ens beslut inte överklagar dessa. Foto: AdobeStock.com

Att stämpla människor som påtalar fel i myndighetsutövning som rättshaverister är ett effektivt sätt att tysta de som påtalar strukturella fel och missgrepp.

I Equals verksamhet stöter vi relativt ofta på personer som stämplats som rättshaverister av olika myndigheter. Det verkar vara väldigt lätt att bli stämplad som rättshaverist, för när man börjar fråga personerna handlar det i många fall om att man som medborgare inte accepterar att bli utsatt för beslut som saknar lagstöd, eller att bli utsatt för negativ särbehandling. Det finns två huvudberättelser bland dessa människor. Berättelse nummer ett handlar om att man först klagat hos aktuell tjänsteperson när man fått ett felaktigt beslut men inte fått gehör. Man har sedan klagat vidare hos chefen men inte fått gehör. Man har sedan överklagat till domstol och där fått rätt. När detta förfarande sedan upprepas från myndighetens sida, vill säga att man återkommande fattar beslut utan lagstöd, blir man som klient och helt beroende av t.ex. socialtjänstens avdelning för ekonomiskt bistånd mycket misstänksam och går igenom beslut extremt noga, börjar leta efter vägledande domar, författningar, etc. Man letar och man hittar fel och man klagar, och överklagar.
Är detta ett rättshaveristiskt beteende, eller är det något självklart, att man som individ och medborgare försvarar sig med de medel som står till buds?

Stämpeln ”rättshaverist” – kraftfull härskarteknik

När människor börjar agera på detta sätt är det vanligt att stämpeln: ”RÄTTSHAVERIST”, eller beteckningen ”rättshaveristiskt beteende” åker fram. Det som händer när den stämpeln åker fram är att alla slutar lyssna på personen det gäller, oavsett vad den personen för fram, till exempel korrekta argument, analyser och tolkningar av aktuell lagstiftning. Det gör att man måste betrakta stämplandet av personer som rättshaverister som en mycket kraftfull härskarteknik från tjänstepersoners eller myndigheters sida för att få tyst på eller tillintetgöra medborgare som är missnöjda men som inte gör som man förväntas av medborgarna, vill säga hålla tyst och ge sig inför myndigheters övermakt. Ett mönster är att det tycks bli allt lättare att få stämpeln på sig.

Myndigheter solidariska med andra myndigheter

Ännu värre blir det när en eller flera myndigheter förnekar att några problem ens existerar i mötet med en medborgare utan hävdar att allt är i sin ordning, oavsett om det är i ordning eller inte. Ett grundläggande drag i detta är att myndigheter håller ihop, internt tjänstepersoner gentemot varandra, men också externt, mellan myndigheter. Grundinställningen tycks vara att man är solidarisk med andra tjänstepersoner, med andra myndigheter, mer än med de medborgare man är satta att ge service åt. Det hela blir än mer problematiskt då lagstiftningen hela tiden utgår från att tjänstemän och myndigheter alltid och i alla lägen vill medborgarnas bästa och följer gällande lagar och förskrifter. Tillsammans blir detta en giftig brygd som drabbar och skadar enskilda medborgare som är i behov av myndigheter som talar och skriver sanning och utreder ärenden sakligt och opartiskt. Om man som medborgare påtalar upprepade felaktigheter från myndigheter och inte ger sig med den isande tystnad som brukar vara myndigheters första svar kommer rättshaveriststämpeln snabbt fram.

Rättshaverister – stort problem i myndighetssverige

Problemet med så kallade rättshaverister verkar vara stort i myndighetssverige. Flera företag ordnar kurser om hur man bemöter rättshaverister, det skrivs böcker och kommuner har egna riktlinjer. På Malmö stads officiella hemsida står följande om rättshaverister:

Detta är djupt problematiska formuleringar ur ett medborgarperspektiv. Om man som medborgare ställer krav på att ens gamla mamma ska få en anständig vård men hon inte får det, och så ställer man upprepade frågor kring det utan att få svar. Är detta ”aggressiva och upprepade krav”?
Om man kommer på socialtjänsten som omhändertar ens barn med att ljuga om till exempel orosanmälningar man säger sig ha fått in men egentligen tillverkat själv – är detta en ”dramatisk anklagelse?”. Om man inte delar en socialtjänst uppfattning om en själv som förälder – är detta liktydigt med att man har ”en verklighetsuppfattning som skiljer sig från andras och har ofta svårt att förstå hur andra tänker”?

Rättshaverister – externa visselblåsare?

Det är säkert så att det finns personer som fastnar i tankar och beteenden och som inte ger sig även fast de har fel i sak. Men det är också säkert så att tjänstepersoners beslut i takt med ökad arbetspress och krav på att hålla budget blir allt mer godtyckliga. Man sätter i system att fatta beslut som saknar lagstöd i vetskapen om att 99 % av de som drabbas av ens beslut inte överklagar dessa. Man vänjer sig, som tjänsteperson på socialtjänstens barn- och ungdomsenhet, vid att domstolar alltid köper de egna ”bedömningarna” som ovedersägliga fakta och att ingen lyssnar på föräldrar som drabbas och om man då stöter på föräldrar som inte accepterar detta, vad gör man med dem? Vad gör man med den lilla procent av medborgarna som inte accepterar att behandlas och bemötas med det som måste kallas ”maktens arrogans”. Betraktar man dem som problem som ska tillintetgöras eller betraktar man dem som externa visselblåsare som påtalar brister i ett system som är allt annat än perfekt ur ett medborgarperspektiv?

Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se

Läs också…

https://www.equalsthlm.se/artiklar/fornekelse-satt-i-system-i-socialtjansten/
https://www.equalsthlm.se/kronikor/desinformation-at-olika-hall-om-kidnappade-barn/
Ett litet barn håller i ett piller.

Ett svar

  1. Så sant, så sant, visst är det en härskarteknik sätt ett stigmatiserande och nedvärderande namn på dem som hävdar sin rätt så kanske de lär sig att sluta upp med sådana lymmelfasoner.
    För något år sedan listade en kvällstidningen sju punkter om hur man identifierade en rättshaverist, till min initiala fasa men sedermera förtjusning konstaterade jag att allt stämde in på mig.
    Problemet när David skall slås mot Goliat är att han är ensam. Alla som besöker en myndighet borde ha rätt till ett fristående “Meborgarvittne” som registerar vad som händer. Min erfarenhet är att tjänstemännen beter sig på ett helt annat sätt och följer även lagstiftningen om det finns någon utomstående som registerar vad som sker.Och den som blir korrekt bemött behöver då inte hellre agera som en rättshaverist.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterade artiklar

Equals nyhetsbrev

Prenumerera på Equals nyhetsbrev. Nyhetsbrevet kommer ut en gång i månaden med intressanta artiklar, krönikor och mycket mer.





Equals öppettider

QvinnoQraft

Måndag -Fredag 10.00 – 17.00
Kontakt
070-792 41 78
qvinnoqraft[@]equalsthlm.se

Råd § Stöd

Vi svarar på frågor om psykisk ohälsa, beroende och läkemedel. Eller om du har problem med soc, sjukvård eller andra myndigheter. Hör av dig!

Ring! 070-797 20 29
Telefontider: 12:00 – 17:00
Mejla! info[@]equalsthlm.se

Kolla in vår guide:
Hävda dina sociala rättigheter

Besöksadress
Grindsgatan 37, Stockholm Södermalm

Ring! 070-797 20 29 - Mejla! info(@)equalsthlm.se

Vi svara på frågor om psykisk ohälsa, beroende och läkemedel. Eller om du har problem med soc, sjukvård eller andra myndigheter. Hör av dig! Telefontider: 12:00 – 17:00.
Råd & stöd