För ett par veckor sedan berättade vi om Christer som tagits in kraftigt undernärd på Sunderbyns sjukhus och där fått ett antal elchocker för att häva en förmodad ”psykotisk depression” – vilken i sin tur gjorde att han inte ville äta. Christer är nu död.
Christer, en 75-årig man sökte vård på Sunderby sjukhus i Norrbotten för undernäring den 8 september. Då han hade svårigheter att svälja kunde han inte få ner maten som erbjöds honom. Intravenös näringslösning sattes inte in förrän senare
Den 14 september bedömde en psykiater som aldrig träffat honom förut att han hade en ”psykotisk depression” och enligt psykiatern var elchocker enda utvägen. Mannen och hans fru Elisabet motsatte sig detta.
Fick elchocker mot sin vilja
Vården svarade då med att försätta mannen under LPT, Lagen om Psykiatrisk tvångsvård, och gav honom, mot hans vilja, tre elchocker. Tre dagar innan elchockerna satte man intravenös näringslösning på honom. Helt förväntat blev då mannen piggare och bättre efter ett par dagar. Något som psykiatrikerna tillskrev elchockerna. De fortsatte därför med dem.
Läkaren tvärvände efter elchock fyra – försvann
Vi hjälpte Elisabet att formulera ett pressmeddelande som vi skickade till media i bland annat Norrbotten. När vi nu efter ett par veckor följde upp det hela svarar Elisabet följande i mejl:
”Maken fick ligga kvar på psykiatriska avd, medicin ville inte ha tillbaka honom. Han fick sen en sepsis förra söndagen, antibiotika som tog bra men för svag att flyttas. Så jag har ”bott” med honom i 7 dygn, han avled imorse (lördag) men fick all omsorg/smärtstillande han behövde.
Tidigare avd-läkare som svängde 180 grader och ville skicka hem maken – slutade förra veckan. Den nya avd-läkaren läste in sig på makens journal och insåg att det gått väldigt snett. Personalen på avd är helt underbara, de har gett den bästa palliativa vården trots att det inte ingår i deras verksamhet. En sjuksköterska har anmält till IVO och jag gör detsamma när jag landat lite.
Norrbottens tidningar NSD, Kuriren har inte gjort något, tror potatisen var för het. All plåga för maken är över och det känner jag som viktigaste just nu.”
Elisabets egna anteckningar om sina upplevelser
Elisabet bifogar också sina anteckningar till oss:
”Onsdag 20/9 ges ECT nr3 och ordineras morfin för svårbedömd smärta samt Lorazepam för svår ångest.
Vi har levt tillsammans i 54 år, jag anser därför att ” jag har personkännedom i motsats till läkare. Jag vet att hans depression har vuxit fram ur frustrationen att vilja men inte kunna svälja ner maten – viktnedgång, svaghet, hopplöshet som starkt bidragande orsaker.
På regionens sida om äldre och depression står det:
ECT kan ha effekt, men beakta både riskerna med upprepade narkoser och risk för minnesstörning. Här avser man kroppsligt friska personer, vilket inte gäller min make.
Vad man inte.
( – – -)
Det var otaliga läkare runt min make men ingen hade ett övergripande ansvar/bild på vad man gjorde/inte gjorde. All min kraft och energi har gått till förklaringar, att psykiatriska tolkningar av hans beteende är en del av hans personlighet, när den uttrycker ångest över LPT, ECT-behandling och att lämnas för att aldrig mer komma hem. Både maken och jag blev fråntagna våra rättigheter.
– Visst, man kan överklaga beslut men maken hade aldrig kunnat leva så länge.
Uppdatering
Torsdag 21/9 skrivs i journalen:
Håller röd tråd i samtalet, Inget psykotiskt. Inget suicidalt framkommer.
Upprepar att han ”inte orkar mer”
Fredag 22/9 ECT nr4, senare på eftermiddag sker en omvändning 180 grader, LPT upphävs, ECT- stopp, planering för hemgång.
Lördag 23/9, mitt besök hos maken. Upplever att han är en spillra av sitt ursprungliga jag.
Söndag 24/9, tyvärr en infektion av annan orsak, som vården agerar mot mycket snabbt. Kvällen – försämrat tillstånd, jag finns där från kl 18.00 till måndag (feberfri) och personalen är helt underbar. Jag är även där ons – tors och återkommer 9.00 lördag 30/9 för att ”bo” med honom fram till hans död 7/10. Han är hela tiden på psykiatrisk avdelning och under den veckan bemöttes vi av medmänsklighet och den bästa omsorg man kan tänka sig i livets slutskede. De gjorde att det oundvikliga slutet blev uthärdligt. Jag tycker att den ”vanliga” palliativa vården har en del att lära av deras syn på människan.
7/10 lördag kl 10.00 Nu finns bara en utmärglad kropp på ett vitt lakan av en man jag lovat älska i nöd och lust den 4/4 1970.
Slutord
Okunskap och ondska kan bekämpas – men dumhet rår ingen på
Hustru Elisabet 73 år”
Skribent Per Sternbeck
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
Läs också…
