2020 blev FNs barnkonventionen lag i Sverige med buller och bång. Sverige bröstade upp sig och var så duktigt så. Enligt barnkonventionen ska Sverige ge stöd så att barn inte saknar ett hem. Problemet är att barnkonventionen inte följs av kommuner eller domstolar. Barn i Sverige görs fortfarande hemlösa.
Barnkonventionen är mycket tydlig med att barn inte ska vara hemlösa. Vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand barnets bästa beaktas. Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till en levnadsstandard som tillgodoser den fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utvecklingen – framför allt i fråga om mat, kläder och bostad. Och konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra rättigheterna i konventionen och ska, inom ramen för sina resurser, tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram så att barn har bostäder att bo i.
Kommuner och domstolar tar ingen hänsyn till barns rätt till en bostad
Equal har vid flera tillfällen under de senaste åren bistått mammor som är eller riskerar att bli hemlösa i sina kontakter med kommuner och domstolar. Inte en endaste gång har vi lyckat trygga rätten till en bostad. Varken kommunernas socialnämnder eller förvaltningsdomstolarna har tagit barnkonventionen i beaktande i sina beslut. En kommun skrev till exempel ett yttrande till domstolen om en gravid kvinna som skulle föda inom en månad:
”Angående barnperspektivet framgår i utredningen att barnperspektivet ska tas i beaktande när insatser direkt eller indirekt rör ett barn. Hon har inga barn i dagsläget.”
Och Förvaltningsdomstolen nämner varken barnet eller barnkonventionen i sitt domslut.
Unicef granskade domar från 2020 – inte en endaste gång vägde ett barns rätt till bostad tyngre
I sin granskning konstaterade Unicef att vid vräkningar som avgörs i domstol kommer principen om barnets bästa alltid till korta och att hyresvärdens intressen alltid bedöms väga tyngre än barns rätt till boende. Detta var Unicef mycket kritiska till i ett pressmeddelande:
– Det är mycket oroande att inte ett enda beslut ställer sig på barnets sida. Det ger intryck av att omständigheterna i det enskilda fallet överhuvudtaget inte beaktas i den här typen av ärenden, säger Pernilla Baralt, generalsekreterare vid UNICEF Sverige.
Barnombudsmannen (BO) har 2022 kartlagt hur socialtjänsten nekar bostäder till föräldrar
BO skrev publikationen” Blir det nån skillnad – eller säger vi det här helt i onödan? Barnkonventionen i barns vardag”. Myndigheten konstaterade att socialtjänsten nekar föräldrar bostäder:
”…men [mammorna har] nekats eftersom de anses ha tillräcklig egen förmåga att lösa sin situation. Eftersom många av mammorna har en inkomst, ofta i form av deltidsanställning, studiebidrag/lån eller bidrag, är de inte aktuella för ekonomiskt bistånd, som är det vanligaste stödet socialtjänsten ger.”
Socialtjänster saknar barnperspektiv – vilket kan leda till att omsorgsbrister uppstår
BO beskriver hur socialtjänster inte utreder barnens situation och föräldrar blir utan hjälp vilket för vissa leder till oerhörda konsekvenser där de till slut brister i sin omsorg om barnen:
”De flesta är i övrigt fungerande föräldrar, och hemlöshet eller ekonomisk utsatthet anses inte vara en omsorgsbrist om barnet. Därför öppnas inte heller utredningar kring barnens situation. De flesta kommuner har visserligen ett arbete för att förebygga vräkningar men för att kvalificera sig för stödinsatser behöver familjen ofta ha haft ett hyreskontrakt i första hand, vilket många aldrig haft.
Föräldrarna lämnas därmed ofta ensamma att lösa en omöjlig situation. I vissa fall leder stressen och den psykiska påfrestningen av hemlösheten i förlängningen till att omsorgsbrist uppstår. Den fanns alltså inte där från början utan skapades av situationen.”
Utredning ansåg att svensk lag och praxis följde Barnkonventionen
2020 gjordes en offentlig utredning som regeringen beställde där man kartlade hur svensk lagstiftning och vägledande praxis stämmer överens med barnkonventionen. Föga förvånande kom utredningen fram till att svensk lag och praxis följde barnkonventionen. Detta konstaterade man genom att hänvisa till att:
”Kommuner och myndigheter har ansvar för att barn har en skälig levnadsstandard…”
”Enligt artikel 3.1 ska det i varje beslut som rör ett barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. I förhållande till artikel 27 blir det aktuellt bl.a. vid beslut som rör ansvaret för barnets levnadsvillkor, t.ex. beslut om bidrag och stöd till ett barn, barnets föräldrar eller andra med ansvar för barnet.”
”När en socialnämnds åtgärder berör barn ska hänsyn alltid tas till barnets bästa.”
Med utredningens ”lilla” brasklapp om att de inte kartlade den praktiska tillämpningen av lagen eller om barn faktiskt får sina rättigheter uppfyllda
Som på många andra områden är det inte fel på lagarna – om myndigheter bara beslutade sig för att följa dem. Men på område efter område kringgår myndigheter svensk lagstiftning och domstolarna – om det rör sig om överklagbara beslut – går inte in och rättar dem. Om regeringen verkligen hade velat veta om barn får sina rättigheter uppfyllda med Barnkonventionen skulle de ha skrivit det i uppdraget. Vi tolkar detta som att regeringen inte ville detta – vilket sannolikt beror på att de visste att resultatet inte skulle vara så bra.
Unicef uppmanade domstolarna att ”växla upp arbetet med att tillämpa barnkonventionen”
Unicef skrev vidare i sitt pressmeddelande att:
”Det räcker inte med att slentrianmässigt säga att man har beaktat barnets bästa, utan domstolarna måste kunna visa vad de har haft för underlag, hur de har inhämtat barnets synpunkter och beskriva hur de har kommit fram till ett visst beslut.”
Det är tydligt att Barnkonventionen har en mycket svag ställning i svensk rätt. Ett bländverk. Regeringen borde tillsätta en ny utredning som synar lagens faktiska konsekvenser för barns rättigheter och föreslå ändringar. Och riksdagen behöver slutligen genomföra de förbättringar som en utredning anser är nödvändig.
Skribent Dennis Aberos
070-797 20 29
info@equalsthlm.se
Läs också…
