För lite mer än ett år sedan gjorde vi en intervju på den här sidan med Mattias som då nyligen lyckats trappa ur sitt bens-beroende med hjälp av Stesolid (för er som inte läst den rekommenderar vi att göra det innan ni läser den här). I den här artikeln frågar vi Mattias om hur han mår nu och hur året som gått har varit. Det är dessvärre ingen uppmuntrande och hoppingivande berättelse Mattias ger. Tvärtom visar den hur långa och svåra abstinens bensodiazepiner kan ge.

– Det är fortfarande ett helvete. Jag har just genomgått en period på en månad som har varit för jävligt. Det är 1,5 år sedan jag tog min sista bens men har fortfarande en bred och djup symtombild. Det kommer fortfarande skov som är så svåra att jag tappar kontakten med verkligheten.

Känsla av elström i kroppen handikappar

– I skoven har jag svårt att ta ett steg tillbaka och titta på mig själv utifrån. Det är som att hela de fysiska och psykiska systemen brakar samman. Det är känslor som…. Det känns som om min kropp kopplas på ett strömsystem, el, men det är ingen kraftig stöt som kommer utan istället en elektrisk impuls som går på 25 % av max. Det här påverkar hela kroppen och hela psyket, alla funktioner. Jag kan inte tänka, inte springa, inte träffa en kompis. Det är en väldigt kroppslig fysisk upplevelse. Har inget med psyket eller beroende att göra. Det här är samma känsla som funnits hela tiden – ända sedan den första toleransen, nedtrappningen och nollningen och för mig är det väldigt förknippat med just Xanor.

Små tecken på förbättring i oförutsägbar process

– De dagar jag är bättre är jag bättre än tidigare. Då var det konstant illa. När jag får skoven blir alla symtom starkare. I skoven tvivlar jag enormt mycket för att kunna tro på framtiden måste jag må bättre. Skoven är fruktansvärda svarta hål. Det finns inget ljus i dem, men sen blandas de med bättre perioder.

– Nu har det pågått ett skov i en månad som jag hoppas att jag är på väg ur. Jag har varit hemmabunden hela månaden. Skoven är längre än de perioder där jag mår lite bättre. Det är tre veckors dåligt mående och en veckas bättre mående fast det kan också variera. Skovet jag hade nu var starkare fast det borde ha varit svagare. Det finns ingen logik om hur de är när de kommer eller när de inte kommer. Det är en overklig känsla. Det sticker i gommen, läpparna, tungan. Det vibrerar i huvudet, pulserar i huvudet men det är långt bort från en vanlig huvudvärk. Det sticker i händer och fötter. Det är en energilöshet. Som om jag tömts på 90 % av allt blod men ändå ska köra på.

[su_heading size=”48″ margin=”50″]”Jag måste kämpa på…överleva.”[/su_heading]

Påverkar humöret

Att ha så kraftiga besvär under så lång tid påverkar psyket:

– Jag försöker att hålla humöret uppe men det är ingen lätt uppgift. Skoven är så handikappande att det blir svårt att ens komma utanför dörren. Men jag har en hund som kompanjon och utan henne skulle jag inte klara av det. Man skulle kunna tro att det är psykiskt det här, men det är så otroligt fysiskt.  Det är som att ha kraftig migrän, depression och influensa samtidigt och då förlorar man alla verktyg man har på något sätt.

Vården förnekar problemen

Mattias kan inte arbeta och borde vara sjukskriven men han har gett upp alla kontakter med vården angående sitt tillstånd:

– Jag har valt bort det, det ger ingenting. Och när jag mådde som sämst var jag på stressmottagningen och de sa att jag hade kraftiga symtom på utmattning, men av någon anledning blev inte min sjukskrivning godkänd så jag varken är eller har varit sjukskriven. Jag är helt sjuk, helt handikappad men inte sjukskriven. Ska jag försöka bli det nu? Ska jag starta hela karusellen igen med nya vårdkontakter? Sannolikheten att läkaren inte tror på ett samband är ju minst sagt ganska stor. Så jag är inte villig att göra det…jag är inte villig att utsätta mig för det igen. Det får bli som det blir…

– Jag är så trött på hela apparaten. Jag har försökt att prata med dem men de säger att man inte kan ha symtomen år ut och år in. De förnekar mina problem.

– Allt känns ganska tröstlöst. När jag är sämre tvivlar jag också på att det kan vara Xanoren men så kommer min känsla av logik fram tillsammans med andras berättelser om hur det varit för dem… Jag måste kämpa på…överleva.

[su_heading size=”48″ margin=”50″]”Helt plötsligt är allt klarare. Jag är fysiskt och mentalt närvarande.”[/su_heading]

Ensamhetskänsla verkar vara del av symtombilden

Mattias beskriver sin nuvarande tillvaro som en tröstlös, ensam upplevelse

– Det finns en enorm ensamhetskänsla i det här. Den är stor, även fast det finns en stor gemenskap hos oss som är drabbade. Det sitter liksom i kroppen och humöret att jag är ensam.

Det är omöjligt för mig att gömma mig för allt det här. Jag skulle kunna åka till en drömstrand på Hawaii. Det här skulle ändå dyka upp. Det finns ingenstans att fly, ingenstans att ta vägen.

– Det finns ett globalt forum bensobuddies.org. Det är ett forum för de som trappar och de som nollat. Gemensamt för alla är att man går eller har gått igenom något mycket starkt och man försker förstå vad det är man är med om eller har varit med om. Även där pratar många om just den här ensamhetskänslan, oavsett familjeförhållanden, den tycks vara en del av det här.

– Jag kan säga de här sakerna till dig för att det finns en mottagare. Det går inte att ta in det jag berättar om mitt mående om man inte varit med om det själv eller om man inte jobbar med det dagligdags. Det är skönt att prata med nån som förstår vad det innebär. Det finns inte så många att prata med om det här

Ingen längtan efter bens längre

– När jag är bättre känns det som att jag går på droger. Helt plötsligt är allt klarare. Jag är fysiskt och mentalt närvarande. Det är som en tripp uppåt mot mitt normaltillstånd.

– Det positiva är att pillren i sig har jag ingen längtan efter. Har jag en längtan är det efter att abstinensen skulle försvinna, åtminstone en kort stund. För ett halvår sen hittade jag en en löparjacka med två Xanor i. Förut hade det varit guld. Nu var det ingenting. Nu går jag till gymmet utan Xanor i fickorna… Jag vet att lösningen inte är benso.

– För en vecka sedan hade jag inte kunnat sätta ord på det här. Idag kunde jag det. Det är så det ser ut för mig. Det enda som påverkat kroppen något är NADA-akupunkturen jag fått hos Equal. Det är inte abstinensen den påverkar hos mig. Det har gått på något annat. Jag vet inte vad annat än att det lättat något under kortare tid.

Folk letar efter snabba lösningar på de här problemen. Mitt svar, efter att ha prövat mycket är:

”Det finns inga”.

– Jag är uppenbarligen i livet. Men att ett piller kan göra en sån skada så här långt efteråt…man tror det inte…Samtidigt tror jag att jag inte hade varit i livet idag utan benson…

Per Sternbeck

Läs också:

Beroende och abstinens av Xanor – Camillas berättelse
Mattias blev beroende av Xanor

Skribent: Per Sternbeck
info[@]equalsthlm.se
070-7972029